Stefan Eriksson in action

Utan de skulle vi inte få någon bild i tv-rutan eller på skärmen och kunna följa Eurovision Song Contest där hemma i sofforna runtom hela Europa. Vi skulle inte kunna diskutera den där urläckra klänningen man själv vill ha, varför dansarna gör på det där sättet eller följa röstningen med sina egna ögon och själv kunna se när det börjar se ut som att vinnaren är klar. Den grupp som gör detta möjligt är fotograferna.

Under Melodifestivalens final hade man 12 kameror. I Eurovision Song Contest är det några fler till antalet. En av fotograferna som sköter dessa heter Stefan Eriksson. Han är steadicam och har kamera 18 här i Malmö. Jag tog mig en pratstund med honom tidigare.

Som just steadicam får han springa ganska mycket under en dag på jobbet. Bland annat är han den som håller sig runt artisterna när de ”har en flirt” med steadyn. Ett av de mer kända av dessa exempel kan tas från Melodifestivalen 2007 då en enda steady filmade Sarah Dawn Finer under 2,13 minuter. Stefan har varit fotograf i 17 år och gjorde sin första Melodifestival 1999. Han beskriver jobbet såhär:

- Det är tight. Det är mycket gemenskap eftersom man jobbar så tight ihop och man är med varandra 14 timmar om dagen. Det är roligt.

Någon fritid finns det knappt då de jobbar i stort sett hela dagarna.

Hur vet man då när man ska vara vart och vilken bild man ska leverera? Stefan förklarar att de har bildscheman där allting står, varje sekund faktiskt.

- Varje sekund är uppstaplad så man vet exakt var man ska vara och var man inte ska vara. Vi tittar sedan på allt som vi gör. Då ser man att där står jag i bild så får man skriva ner det på sitt kamerakort att akta sig just där, då vet man att man inte ska stå just där nästa gång. Man skriver också upp själv om det ska vara helbild eller närbild och om ska zooma in eller ut eller om man ska gå uppe på scenen till exempel. Allt är uppskrivet.

Svårigheten och utmaningen ligger egentligen i att hålla sig undan från de andra bilderna.

- Sen är det inte så lätt att köra steady heller. Det tar ett par år innan man kommit in i det, säger han.

Hur är det då att springa med en steadicam?

- Den är ganska tung, väger 32 kg så det är ganska mycket man springer omkring med men det fungerar. Hänger man på sig en sådan som ny så kanske man kan hålla ut mellan fem till tio minuter. Sedan är man helt slut. Det handlar om mycket teknik att springa runt med kameran och försöka hålla den i schack.

Den som gör artisternas nummer är bildproducenten som gör ett schema efter hur han tänkt sig att låten ska se ut. Detta arbetar man efter som en grund.

- Sedan får man hitta lite själv, till exempel det här är ju mycket bättre om man gör så här… Säger han ja så gör man sedan på det viset. Bildproducenten har det övergripande ansvaret och är bildchef.

Förändringar i nummer med mera är relativt vanligt förekommande för fotograferna men det handlar mestadels om mindre förändringar. Ibland får de dock improvisera.

- Om en artist improviserar får vi också improvisera. Då blir det så att vi också kör helt fritt, vi får bara hänga med på det. Man måste vara med hela tiden och se vad som sker.

Vad krävs av en för att arbeta som fotograf, till exempel i detta sammanhang.

- Först och främst måste man vara en väldigt duktig fotograf för att få vara med. Sedan är är det nästan så att man måste ha jobbat någon gång med bildproducenten så att han vet vad det är för sorts person och att man passar in i teamet. Det är lite så att man ska vara med och passa in men framför allt ska man vara en duktig fotograf.

Stefan fortsätter:

- Det är ett så inarbetat team. Dessutom underlättar det för bildproducenten att de fotografer som varit med tidigare förstår vad han menar och vill och vad han vill ha ut med bilderna. Då är det enklast att ta folk som har varit med.