The Show Must Go On

Här kommer det sista blogginlägget för min del.

Med sorgsna fingrar skriver jag in mina sista ord men med glädjetårarna vilandes i ögonvrån. Det har varit en känslofylld färd må du tro men luciagänget har hållit ihop i vått och torrt, bokstavligen! Glädjen som omgivningen ständigt utsänder har lagt sig som ett moln runt mig och kommigt att bli lika självklar som den luft jag andas. Det är inte längre min ryggrad som håller mig uppe för den gav upp någon gång runt det 40:e framträdandet. Lyckan som fyller mig är det som får mig att fortsätta framåt.

Det ska bli skönt att åter landa med fötterna på jorden och återgå till mitt vanliga ”svenssonliv” men ack så tråkigt. Det råder ingen tvekan om att Lucia har fått en mycket djupare innebörd för mig. Jag kommer i lång tid framöver ligga och nynna lucialåtar i sömnen och springa ut till lussebussen utanför huset för att bli upphämtad utan att det kommer någon buss fylld med vackra tärnor.

Många ställen har lämnat djupa spår i min hjärna men under framträdandet i Heliga Trefaldighets kyrka befann jag mig i någon slags drömlik trans. Mitt i allt slogs jag av tanken, ”det här ska jag se till att minnas för resten av mitt liv.”Jag kan inte tacka Lions och GD nog för denna otroliga möjlighet som har blivit en stor del av mig.

Och vad kan avsluta min tid på luciabloggen bättre än att säga: ”Mina tärnor och jag önskar er alla, en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!”