Livsbloggen

Den här sommaren är inte nån skrivsommar, har jag upptäckt. Gick nyss en promenad och mindes hur jag förra sommaren inspirerades av allt längs vägkanten. Men i år…har ingen lust…att skriva alltså. Man kunde ju ösa ur sig ang. hemskheterna som hänt men det är det så många andra som gör och jag blir bara nedstämd och deprimerad av att läsa. Man får försöka hålla tanken om det fina i livet vid liv genom att njuta av varenda smultron som smälter i munnen. Eller låta sig omslutas av det svalkande vattnet och förtjusas av småfåglarnas tafatta flygförsök. Glädjas över att körsbärsträdet dignar av bär och att jag får äta mig mätt varje dag….. Hur kan det bli så mycket elände av en enda person?? Barn är sköra…barn behöver massor av kärlek…kan inte sägas nog många gånger.

Kanske kommer jag att ha lust att skriva nu när jag har semester. Har verkligen inte haft sk ställtid under året. Tid att landa mellan evenemangen. Tid att vilja dela med mig av mina reflektioner. För reflekterar gör jag…dagligen. Men angår det någon…egentligen inte. Men ibland känner man bara en obetvinglig lust att dela med sig av de där irrande tankarna. Ibland inte…en tid har det varit mycket inte. Idag har jag strosat runt mellan överblommade rosor och pioner och konstaterat att allt är förgängligt..och att bland den falnande blomsterprakten växer brännässlor man kan göra sig illa på. Jag har konstaterat att jag förmodligen redan har plockat alla blåbär som växer på tomten…att ha i filen till frukost. Nu blir det till att ta på sig storstövlarna och ge sig in i skogen på andra sidan vägen om jag vill ha fler. Kanske finns det några kvar efter måsarnas blåbärsparty. Det ser onekligen ganska lustigt ut när de skinande vita fåglarna traskar omkring i blåbärsriset som vilka andra bärplockare som helst. Dessutom ser de ganska ertappade ut…till skillnad från de mer långväga bärplockarna som brukar häcka alldeles nära vår tomt. Måsarna fimpar i alla fall inte cigaretter i den torra pinnmon, men de skiter som vanligt ner varenda fönsterruta under inflygningen till skorstenarna som de har valt ut som spejarplats. Vilken dag som helst ska jag ta itu med fönsterputs….men det är ju bara första dagen på semestern. Jag får nöja mig med att jag tjuvat tomater, klippt av överblommade pioner, tvättat en tvätt, druckit kaffe med en gammal bekant, badat ett antal gånger och plockat upp en del attiraljer jag snubblat över i månader. Några smultron har jag också ätit….sen har jag mest gått omkring i den eufori man nästan bara kan känna första dagen på semestern..när man har hela framför sig. Och båda flickorna är hemma och sitter i köket och övar in Dylans ”Don’t think twice it’s alright” i stämmor tillsammans med sin far.

Idag var jag duktig och åkte inte ifrån maten! Då finns det minsann överbliven mat från gårdagens studentfest på jobbet. Bara att käka…känns som om jag inte riktigt är i fas….

I morse åkte jag ifrån lunchmaten igen. Att det ska vara så svårt att tänka på morgonen! Efter att ha slutstädat mammas lägenhet i måndags har jag sovit som klubbad fyra nätter. Skönt visserligen, ett tecken på att kroppen tillåter sig avslappning..men så här på fjärde morgonen börjar jag få en lätt huvudvärk. Inte ens ett morgondopp i det iskalla hjälpte. Nu sitter jag här på jobbet och känner att magen vill ha sitt. Det blir en tur till affären i dag också. Frågan är om det inte hade lönat sig att åka tillbaka nån kilometer, när misstaget upptäcktes i morse, i stället för att åka åtta kilometer för att köpa en plastburk färdigblandad sallad baserad på alldeles för stor mängd isbergssallad!? Det är väl sån jag är…på väg framåt, tänker att det löser sig..och det gör det för det mesta, även om ansträngningen kan bli något större än om man klokt tänkt efter före.

Jag har lagt räkor på tining. Maken lägger sista handen vid växthustaket. Grannbarnen stojar livfullt. Är det sommar? Huset är som en upp-och-nedvänd handväska…dvs fullt av obestämbara saker som legat där så länge att man glömt att man hade dom eller att man lagt dom just där. Undrar när jag kommer att orka ta tag i skiten?! Jag vädrade i alla fall kläder(har jag aldrig gjort förr), the old fashion way, för några dagar sen. Hängde ut kavajer, kostymer och klänningar som hängt och samlat damm i flera år. Dagen efter tog jag makens skjortor (borde rensas ut) men då höll hela ställningen på att lyfta i vindbyarna. Det hade väl sett spännande ut! En ställning med herrskjortor som fladdrade runt som en bättre installation i talleskogen. Jag har bara resten kvar, en hylla med tröjor. Borde känna mig nöjd, men det är bara ett loppspott i Mississippi, ett uttryck som jag och min kompis gillade att strö omkring oss i gymnasieåldern. Tänk…i går döpte jag hennes barn-barn. Tvillingar. Tänk om vi hade vetat det när vi stod där på skolgården på Vasaskolan och sjöng ‘When the saints go marching in’ i stämmor. Att jag skulle bli präst (when the saints… hahahaha Oh Lord I want to be in that number…)Nu var det väl kanske inte en karriär som helgon man drömde om och inte heller levde upp till. Tack och lov. Inte än i dessa dagar, som prästvigd och yrkesaktiv, är jag nåt helgon, trots att många kanske har den föreställningen att präster borde bete sig som sådana. Men nästan himmelskt var det igår. Vackert i Böna kapell, två ljuvliga små underverk som tyckte att dop var helt ok. Fantastisk buffé efteråt i en vacker trädgård, vid ett fantastiskt sommarhus byggt 1901 och mycket smakfullt inrett och bevarat. Jag fick en halvtimmes städinspiration när jag kom hem, men den gav sig snart. Det blir bra ändå. Jag behöver vila. Tids nog hinner vi röja i huset…men då ska jag banne mig göra det till tonerna av When the saints go marching in! Det är ju trots allt sommar!

Vilken dag! Började med gökotta på Gråberget i Bönan, tillsammans med några goda vänner. Så där lagom soldisigt väder. Vattnet glittrade från den höga utsiktspunkten, vem sa att Gästrikland var ett tråkigt landskap?? En mås och en trut hängde några meter ovanför våra huvuden för att spana efter om det skull bli nån smula av matsäcken över. Vad lågt de flyger tänkte jag…har jag aldrig sett förr, men efter ett tag kom jag på att vi faktiskt rörde oss i deras luftrum, det var ‘några’ meter ner till vattenytan. Efter en stund kom alla båtar som skulle segla eskader till Åland, som på ett pärlband. Friska undanvindar bäddade för en härlig seglats. En sinnebild för svensk sommar när den är som bäst. Jag nynnade lite på Carl Antons Överbyvals: Jag ställde mig högt upp på vårat berg..hm hm hm…En dans med alla måsarna, uppe på Överby berg. Skogen syns långt idag och vattnet minst ett par mil. Fast jag sjöng Bönans grå berg…Kanske lite fjantigt, men livsbejakande, sån är jag. Jag tänker musik. Upprymd av allt det sköna gick jag en sväng för att titta på blodnävor, tjärblomster och bergglim, vackert, paradisiskt…och som i vilket paradis som helst låg där inte en fet grå huggorm också! Snabbt drog jag mig tillbaka till den säkra kala klippan och rysningen höll i minst en halvtimme. Tänk att man alltid måste vara på sin vakt mot det skrämmande och hotande. Nu var den ju lika rädd som jag och drog snabbt iväg. Vi mötte ju ingen björn i alla fall! På hemvägen plockade vi jättebuketter av liljekonvaljer. En fin början på en fortsatt härlig dag. Det är ju sånt jag behöver, även om det är ett sporadiskt nedslag i tillvaron som präglats av så mycket annat under några års tid. En dags paradislek, som en påminnelse om hur livet kan vara, de dagar tillvarons kaos hotar att kväva den lilla lust som ändå hittills vägrat dö inom mig trots allt.

Jag låg som  fastklistrad vid madrassen när klockan ringde. Varje lem vägde ett ton vardera. Var det så här trött jag var, blev första tanken. Det kanske börjar släppa lite nu. Kanske börjar kroppen ta ut sitt rättmätiga behov av vila…så där lite försiktigt. Det är lite kvar att ordna med. I går städade vi ur mammas lägenhet och blev nästan klara. Hon själv slipper allt jobb, hon sitter förvisad till ett felplanerat äldreboende och kan inte ens ta sig ut för en nypa frisk luft på egen hand. Har hon tur blir det en gång i veckan. De som ritat och planerat har nog aldrig kunnat se sig själva som boende där. Det gäller att kunna tänka ett steg längre, som bekant. Förr eller senare faller allt tillbaka på en själv. När jag kom till jobbet (körde själv men vet inte hur jag kom dit, autopiloten på) möttes jag av en liten gråsparvsunge som prövade sina vingar. Så oerhört söt…sånt är balsam för själen.Ooch i morse hörde vi göken…då sätter min associationsförmåga igång.  Vad svårt det är när man vill hjälpa en människa och det inte blir så bra man tänkt sig. Så är det ofta..och den gnager, den där känslan av att hur man än gör så kan man inte hjälpa. Nu hoppas jag ändå att mamma kan finna sig tillrätta och att det går att få överflyttning till ett marknära boende. Just nu kan jag inte göra mer. Men ska jag också släppa tanken på att försöka få en annan vän att komma till insikt? Det är omöjligt för mig eftersom jag för närvarande sitter på de anklagandes bänk. Men kanske någon av de närmaste vännerna kan göra nåt, åtminstone borde de visa av egen erfarenhet se vad det handlar om. Ett gammalt invant beteendemönster som har ställt till med mycket stora problem allaredan. Jag har förstått att det kan kallas torrfylla. Men det tär, det är ungefär som gökungen som till slut kastar ut alla andra ungar och tar all plats själv.

Ja, pennan glöder för närvarande…men inte hos mig. Den, eller snarare tangenterna, glöder hos människor som till vilket pris som helst måste ha syndabockar. Som inte klarar av frustrationen som väcks när sanningen kommer för nära. Då måste andra ställas till svars. Huvuden måste rulla för att obehaget förhoppningsvis ska lätta, men konstigt nog blir det sällan resultatet. Det blir bara sorg. Det blir bara ett onödigt slitande och rafsande i gamla kränkningar och dåligt läkta sår, kanske t.o.m. hos andra än de som verkligen borde få sin dom rättvist fastställd, kanske t.o.m. hos dem som ryter mest. Oftast känner sig den som bråkar mest ändå inte nöjd trots att rättvisan haft sin gång och dom tillkännagivits., därför att det verkliga problemet ligger på ett djupare plan hos den som utkräver hämnd. Oförrätter begås, människor gör varandra illa, vi kränker varandras integritet..ideligen. Så är det att vara människa. En del råkar värre ut än andra. Några blir utsatta för övergrepp av någon som borde ha varit den goda förebilden. Det är fruktansvärt och det borde inte få ske, men det gör det. Därför måste vi våga se, våga tala om det och våga erkänna att det kan existera i vår närmiljö, där man minst kanske anar. Det är bra att det sker som nu sker, att tystnaden bryts. Tack Patrik Sjöberg för det! Men…var det kanske för att det var en man som vågade, som det blev sånt stohej? Kvinnor har av någon anledning inte tagits på lika stort allvar tidigare….Hur det nu än är så sker dessa övergrepp i ALLA miljöer OCH av båda könen, vilket inte uppmärksammas så ofta. Jag har inte sett att det blivit nån hatkampanj mot idrottsledare. Poliser kanske råkade lite mer illa ut efter avslöjandet av ‘Polischefen’ , men präster…då blir det stora rubriker. Då blir det glödande hat, då dras hela kyrkan med i smutskastandet, då borde religion avskaffas, då talar man i termer om satan och ondska… i stora tidningsrubriker. Sex och religion säljer bra. Är det för att man tror att präster inte har nån sexualdrift eller? Kom inte dragandes med gamla moralkataloger från viktoriansk tid. Kyrkan fördömer inte sexualiteten! Naturligtvis finns det en och annan person i den kretsen som har en gränslös personlighet, som ett tvärsnitt av befolkningen. Konstigt vore det annars. Men de allra flesta har ett sunt förhållande och kan hantera sin sexualitet. I hela samhället har det varit omgärdat av skam att se och upptäcka såna här saker, därför har man låtit bli. Det har inte varit annorlunda inom kyrkan. Men sen ca tio år (har inte tillgång till rätt årtal just nu) har Svenska kyrkan haft en handlingsplan för hur man hanterar dess frågor. I år har riktlinjerna reviderats och det har särskilt lyfts fram några områden man inte tidigare känt till så mycket om. Pojkar som utsatta. Kvinnor som förövare och Ungdomars aktiviter på nätet. Finns att hämta på svenskakyrkan.se. Kyrkan ligger långt framme när det gäller att lyfta dessa frågor. Naturligtvis har vi lång väg att gå och skammen kring dess frågor är fortfarande i allra högsta grad närvarande. Men detta är ett arbete som har pågått i flera år. Varför väljer inte hungriga reportrar att lyfta det? Jag tycker som sagt var att det är bra att tystnaden nu bryts på flera håll, men undanber mig att bli anklagad för att vara någon som mörkar och tystar ner. Det är skillnad på sekretess och att tysta ner. Det är inte samma sak. Sekretessen är till för de utsatta som kan känna obehag av beskrivningar av sk ‘fall’ som möjligtvis skulle kunna förknippas med deras egen historia. Skammen och rädslan…som sagt. Det kan kanske kännas som nödvändigt att uttala sig när man är i affekt, för att få upprättelse. Men att vika ut sin utsatthet i media har oftast visat sig ge värre och mer bestående skador, än om man i tysthet fått bearbeta detta under sekretess och samtal med för ändamålet utbildad personal. Som jag sa inledningsvis, det blir ett onödigt slitande och rafsande i gamla kränkningar och oläkta sår. Tänk om vi människor kunde hantera dess frågor med mognad och ansvar i stället för att vräka ut vårt hat på tidningssidor och internetforum. De allra flesta kan också hantera sanningen när den kommer i dagen. Ta tag i den och låta rättvisan ha sin gång. Men vi kan inte ha facit i hand. Det som oftast sker i det fördolda, det som ingen vågar berätta om av rädsla för att inte bli trodd, kan man ju rimligtvis inte ha kunskap om innan man får en modig bekännelse. Där kan alla göra misstag, vi är inte fullkomliga, det är inte lätt, men vi lär oss och vi är inte ute efter att medvetet mörka och tysta ner.

* Är sen ett antal år tillbaka en av Svenska kyrkans kontaktpersoner för människor som har blivit utsatta för sexuella övergrepp i kyrklig miljö, med regelbundet återkommande utbildning i dessa frågor.

* Har stor erfarenhet av att jobba nära människor i kris och stora katastrofer, och medias bristande respekt för utsatta personer.

Blev det ändå inte lite glöd också i mina tangenter!

Jag vill ju skriva, jag tycker om att skriva, men jag hittar ingenting att skriva om just nu. Så därför börjar jag med att skriva om att jag inte vet vad jag ska skriva…Det är ju alltid en början. Under några dagars vanlig, rekordelig, hederlig bondförkylning, har jag legat utmattad i vilstolen och låtit tankarna fara. Om jag skulle skriva nåt mer sammanhängande nån gång. Vad skulle det handla om? Allt är ju skrivet redan. Det finns inte en ny tanke, inte ett nytt scenario. Allt har redan förekommit i en eller annan version. Meningar olika uppbyggda, med eller utan skiljetecken. Ord omkastade och stavningen utvecklad i takt med sin tid. Vad är det som gör att man ändå, under inverkan av ett försvagande sjukdomstillstånd, trots det  ligger och funderar på om man möjligtvis skulle kunna hitta en ny användning av ovannämnda bokstavskombinationer? Är det fåfänga eller äkthet? (se gårdagens ‘citatet’)

Människan sitter vid Diktens port;
hon talar om allt vad stort hon gjort
och allt vad stort hon ska göra.
Och solen lyser och skyn är blå.
Vem skrattar då
och vem vill håna och störa.
Förunderlig är hon att höra.

Människan sitter vid Diktens port
som hon alltid gjort.
Hon sitter med uppdragna ögonbryn
och ser mot skyn.
Hon kommer ihåg när da Vinci skrev
i Firenze om svalornas flykt ett brev.
Hon var med när Benvenuto Cellini log
och när Vasco da Gama mot Indien drog.
(Hon minns som igår den dag i maj
när man segel beslog vid Calicut kaj.)
Så mycket är det som människan minns,
bild trycker på bild bak ögats lins
och ibland får hon svårt att hålla isär
vad som var och är.
Baal och Molok känner hon till,
tempel och pyramider
och mångt som vandrat i natten vill
och gråter och illa kvider.

Människan sitter vid Diktens port,
hon är kommen en gång från okänd ort.
Hon har gått genom piska och pest och
brand och ökensand.
Ondska och blod har följt henne åt
till cirkusglädje och ödslig gråt.
Men dröm och syn bar hon också med
som en fågellåt över alp och hed,
som envist dallrande sång om ljus
kring frusna källor och döda hus.
Besynnerligt vrång blev människans färd
i det som vi kallar guds vackra värld.
Dock kunde vi ock berätta
och klamra oss fast vid detta:
att allt som är gudalikt och stort
och som tänder till eld
det har människan gjort.
Hon har räknat stjärnornas vägar och år
där de stumt i den ändlösa rymden går.
Hon sitter vid instrument och bestick
och själv är hon bara ett ögonblick.
Själv är hon bara ett bloss i vind,
ett födsloskri och en fårad kind.

Nils Ferlin

Om det är nån som kan få en att återigen uppskatta det skrivna ordet, är det en författare…en riktig författare och livserfaren tänkare. Som sketen amatörbloggare lånar jag därför dessa ord ur Torgny Lindgrens ‘Minnen’ där han i sin tur åminner sig ett samtal med framlidne operasångaren Erik Saedén:

” Fåfängan, sade han, det är konstens värsta fiende. Den fåfänge konstnären utnyttjar konsten för att framhäva sig själv, sin kropp, sin stämma, sitt sköna ansikte, sitt hår med en vacker våg just ovanför pannan, sin utsökta stil. Och publiken jublar, den kan inte skilja fåfängan från äktheten”