Livsbloggen

…som om de kläds i ord, står sorgset blyga och liksom vädjar milt till våra sinnen att åter in i tystnaden få smyga…

Så skrev Evert Taube i sin dikt ‘Minnet och tystnaden.’ Jag vaknade med en flyktig, men kristallklar, minnesbild av ett turkosfärgat tyg och jag stod innanför gärdesgården hos grannen nån gång på 60-talet. Känslan var av absolut närvaro. Som för en sekund var jag där och sen försvann bilden in i ett töcken av sömnighet. Jag försökte fråga maken om han brukade få såna flash backs också…och jo, det hände nog. Undrar vad som triggar igång just den eller den resten från en länge sedan svunnen tillvaro? Sedan låg jag och funderade över livet och hur minnesfunktionen avtar mer och mer…inte är det speciellt kul, men rätt vanligt hos gamla käringar som jag har jag förstått. Tänkte på hur samhället förändrats sen förtjusningen över sextiotalstygbiten. Hur vi lever våra liv med en öppenhet som inte är så nyttig alla gånger. Hur vi kan lämna ut oss och våra liv till allas beskådan. Hur gränslösheten kan försätta människor i situationer de aldrig kunnat förutse. Jag har inte känt nån större lust att delta i den cirkusen på ett tag.  Tycker väl att jag inte har så mycket mer att tillföra. Det blir bara ett tjatande om samma saker…..OCH i morgontöcknet kunde jag omöjligt komma ihåg lösenordet till bloggen. Har ju inte varit inne sen oktober…så därför är jag här just nu:) Det klarnade när jag förpassade paniken in i hjärnarkivet igen. Fingrarna mindes kombinationen…Skulle ha bakat lussekatter, men hade ingen mjölk så det blev matbröd i stället. Nu ska det ut ur ugnen…jag kanske kommer tillbaka….

Politikerna står undrande över varförför inte ”välj-din-hälsocentral” har blivit nån hit. Näe…för vem orkar välja en onödig sak till. Varför tror vissa att vi blir lyckligare om vi får välja allt? Vad är det för missriktad frihetsteori? För min egen del tycker jag att det är ganska skönt att slippa välja vissa saker, så att man kan koncentrera sig på de viktiga valen i livet, de som rör de människor vi har runt omkring oss och hur vi vill utveckla våra liv. Och nya Facebook…suck. Den senaste uppdateringen då vi ska dela in våra vänner i olika kategorier och grupper. Men ens blev FB ointressant. Jag orkar inte bry mig. Jag vill inte ha olika apotek, elleverantörer, teleleverantörer, friskolor, vårdleverantörer, you name it! Det krånglar bara till min tillvaro. Och så läser man om Aftonbladets granskning av psykvården, så bra att den görs, människor mår allt sämre. Jag menar att det inte är helt otroligt att vårt valfrihetshysteriska samhälle är en del av problemet.

..men jag kom inte på nåt att skriva…kanske då att det är synd om människor som är sjukligt svartsjuka. Vilket helvete deras liv måste vara och inte blir det bättre av att de gör andras liv till ett ännu större helvete. Jag är glad att vi inte har drabbats av den åkomman i vår familj.

Jag har mött en del nyutexaminerade präster den senaste tiden, i vilkas tankar jag äntligen känner igen mig. Så många som ger ord åt den iver och längtan som drivit mig ända sen jag själv började arbeta inom kyrkan. Så skönt att se ansikten som inte ser ut som frågetecken när jag kommer med ett uttalande om vad jag ser som utmaning för framtidens kyrka. Som törs tänka att kyrkans identitet inte nödvändigtvis behöver vara att till vilket pris som helst klamra sig fast vid traditionen. Traditionen är viktig bara om den kan få finnas med som ryggrad. All död vävnad mår bäst av att avlägsnas för att nytt och friskt hull ska kunna utvecklas. För att inte dra jämförelsen för långt…som vågar tänka nytt. Min iver och längtan har mattats påtagligt den senaste tiden. Det känns som om jag har gett det som jag har kunnat och att alla försök till nytändning bra blir ett pinsamt upprepande av allt jag tjatat om tidigare. Det känns som om jag vill dra mig tillbaka och lämna över till en ny fräsch generation. Med stor trygghet. Jag tänker på gamle Symeon i Templet (kuriosa för de som kan sitt evangelium) ”Nu låter du din tjänare gå hem i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett….” Dessvärre får jag inte gå hem i frid ännu. Jag har ju ett antal år att knega på innan det är dags för pension…om det finns någon. Kanske kan man få dra sig tillbaka rent själsligt för ett tag. Sitta på sin kammare som ett orakel och ge goda råd åt det ny gardet på barrikaderna. För det är så det känns att vara kyrka. Att det gäller att stå på barrikaderna och profetiskt strida: Vänd om, samhället är på väg åt helt fel håll. Det måste finnas medmänsklighet, barmhärtighet, meningsfullhet och kärlek annars går vi under. Det måste få finnas glädje och tacksamhet. Vi måste få jubla över livet som är så fantastiskt..men jag börjar bli lite rosslig i lovsångsstupen. Det är dags att släppa fram nya röster….

En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter,
att allting börjar om.
Och fastän våra röster
ska mattas och för stummas,
ska nya röster sjunga,
ska nya röster sjunga.
(Mikael Wiehe)

Ja, jag måste ju logga in då och då så att jag inte glömmer lösenordet. Man har ju en del att hålla reda på. Alla dessa siffer- och bokstavskombinationer som reglerar vår tillvaro och till och med indelar oss i diagnosgrupper. Som om livet vore ett enda svårlöst matteexempel. Det gäller att få ekvationen att gå ihop. Att slå ihop 1+1 och få det till 2. Vilket naturligtvis är en konst i sig. Det är betydligt vanligare att vi försöker få 1+1 att bli 3 eller 4 eller 5 eller…Någon föreslog nyligen att det inte är nån bra ide att prata om att livspusslet ska gå ihop, då handlar det om att allt ska falla på plats. Livet är mer som ett Alfapet, sa hon. Det finns olika möjligheter att skapa något utifrån de förutsättningar man har….och…. Jag tyckte att det lät bra, men vid närmare eftertanke så ger det också felaktiga associationer. Ju duktigare man är på att tänka ut nya kombinationer, desto högre poäng får man. Ju bättre bokstavskombination…utifrån de bokstäver man råkat få. ADHD eller DAMP kanske ger en sämre poäng. Bättre kanske LCHF…då rockar man fett och får bra resultat. Jag skiter i siffrorna och diagrammen. Jag vill se människor och livet som något mer än något som behöver klassificeras, men jag antar att det blir svårt att ta sig in i datorn med enbart öppenhet inför de oändliga variationerna. Sesam öppna dig, kanske funkade för Ali Baba, men i dagens läge får man nog underkasta sig en och annan kod för att komma in.

Den som aldrig tagit sig för att försöka sticka ut kan rimligtvis inte ha nån kännedom om huruvida Gävle är ett jantefäste eller inte. Då svarar man säker nej på frågan. Då agerar man bara efter ett helt vanligt flockbeteende och tycker att den som inte beter sig som flocken är en fara för hela flocken..precis som vilka djur som helst. Behöver vi bete oss så i ett modernt samhälle?

Vill ändå inte riktigt släppa möjligheten att kunna uttrycka mig på detta forum, fast jag kanske borde?! Så jag håller ut ett tag till och ser om jag hittar nåt som känns meningsfullt att skriva om. Tills dess får ni hålla tillgodo med: Hade blommig klänning till jobbet idag. Vintage från egna boden (Gårdsbod No 5) Åt lunch på härliga Källviks gård. Blev sittande länge för att strömmen gick precis när vår paj skulle värmas och att det kom ett häftigt åskväder. Tar tag i lite planering inför hösten, så här första arbetsveckan efter semestern. Ja…och…det känns ok.

Den här sommaren är inte nån skrivsommar, har jag upptäckt. Gick nyss en promenad och mindes hur jag förra sommaren inspirerades av allt längs vägkanten. Men i år…har ingen lust…att skriva alltså. Man kunde ju ösa ur sig ang. hemskheterna som hänt men det är det så många andra som gör och jag blir bara nedstämd och deprimerad av att läsa. Man får försöka hålla tanken om det fina i livet vid liv genom att njuta av varenda smultron som smälter i munnen. Eller låta sig omslutas av det svalkande vattnet och förtjusas av småfåglarnas tafatta flygförsök. Glädjas över att körsbärsträdet dignar av bär och att jag får äta mig mätt varje dag….. Hur kan det bli så mycket elände av en enda person?? Barn är sköra…barn behöver massor av kärlek…kan inte sägas nog många gånger.

Kanske kommer jag att ha lust att skriva nu när jag har semester. Har verkligen inte haft sk ställtid under året. Tid att landa mellan evenemangen. Tid att vilja dela med mig av mina reflektioner. För reflekterar gör jag…dagligen. Men angår det någon…egentligen inte. Men ibland känner man bara en obetvinglig lust att dela med sig av de där irrande tankarna. Ibland inte…en tid har det varit mycket inte. Idag har jag strosat runt mellan överblommade rosor och pioner och konstaterat att allt är förgängligt..och att bland den falnande blomsterprakten växer brännässlor man kan göra sig illa på. Jag har konstaterat att jag förmodligen redan har plockat alla blåbär som växer på tomten…att ha i filen till frukost. Nu blir det till att ta på sig storstövlarna och ge sig in i skogen på andra sidan vägen om jag vill ha fler. Kanske finns det några kvar efter måsarnas blåbärsparty. Det ser onekligen ganska lustigt ut när de skinande vita fåglarna traskar omkring i blåbärsriset som vilka andra bärplockare som helst. Dessutom ser de ganska ertappade ut…till skillnad från de mer långväga bärplockarna som brukar häcka alldeles nära vår tomt. Måsarna fimpar i alla fall inte cigaretter i den torra pinnmon, men de skiter som vanligt ner varenda fönsterruta under inflygningen till skorstenarna som de har valt ut som spejarplats. Vilken dag som helst ska jag ta itu med fönsterputs….men det är ju bara första dagen på semestern. Jag får nöja mig med att jag tjuvat tomater, klippt av överblommade pioner, tvättat en tvätt, druckit kaffe med en gammal bekant, badat ett antal gånger och plockat upp en del attiraljer jag snubblat över i månader. Några smultron har jag också ätit….sen har jag mest gått omkring i den eufori man nästan bara kan känna första dagen på semestern..när man har hela framför sig. Och båda flickorna är hemma och sitter i köket och övar in Dylans ”Don’t think twice it’s alright” i stämmor tillsammans med sin far.

Idag var jag duktig och åkte inte ifrån maten! Då finns det minsann överbliven mat från gårdagens studentfest på jobbet. Bara att käka…känns som om jag inte riktigt är i fas….