Kristin på läktaren

Jag läser i ett Brynäsforum där en själ skriver hur han ska bevittna kvällens match på plats. Han skriver hur han verkligen behöver få blodad tand då hockeysuget tyvärr försvunnit efter de senaste årens spel.

Reslultaten för Gävlelaget har inte varit på topp de senaste tio (?) åren, det är synd. Jag som är ny besökare i Läkerolen har som största framgång kvartsfinalerna mot HV för ett par år sedan att se tillbaka på. Men det är spelet dit som räknas. Säsongen; veckorna och månaderna av slit, tränarbyten och svackor. Det är vägen dit som ÄR hockeyn. På samma sätt som det är de kalla grå måndagarna och torsdagseftermiddagen som är livet.

Människor som slutar följa sitt lag då det går dåligt har jag aldrig förstått mig på. Varför svika någon när det är uselt? Vad förväntar en sådan person sig? Vill man bli serverad ett SM-guld på silverbricka, har man så höga tankar om sig själv att man bara bemödar sig med att följa laget när de är på topp? Varför stanna hemma när man kan se ett galet kämparvilligt lag slåss mot de bästa hockeylagen i Sverige? Varför istället placera sig i soffan och genomlida någon av alla dåligt genomförda program på tv som förpestar allas vår tillvaro? Tv-underhållning där man ska håna varandra, vara mest avklädd, tävla i att bli ihågkommen för bittra uttalanden eller ber om att bli älskad för att man har blå ögonskugga.

Hälsa på i Läkerolen istället, där hånar vi bara varandra på ett kamratligt sätt mellan hejarklackerna och slåss enbart när någon blivit slashad på isen. Nej skämt åsido vill jag slå ett slag för ett besök i arenan, sällan känner man sig så  levande som när man upplever spänning och glädje live med tusentals andra människor.
Kanske är denna blogg fel ställe att värva publik till stadens elitserielag i ishockey. Har du klickat dig hit till bloggen har du förmodligen något intresse av sporten. Det, eller så har du haft en flört med mig någon gång.