Hanna i Istanbul

Jag, Maria och Emine tog oss till Bomonti. Det kändes över förväntan, bra, att vara där utan Mateusz. Jag trodde det skulle kännas jobbigt… Men det gick bra! Vi hade så trevligt så. Umgicks med folk, jag spelade tavla (backgammon) igen med Onnik, jag besökte Astik och satt med Osep i hans rum och kollade igenom hans böcker om honom och hans fotografier. Osep är känd som en av Turkiets tidigare främsta fotograf. Jätteintressant! Synd bara att han är så snurrig..

Senare satte vi oss tjejer och skärde grönsaker. Jag begav med efter det tidigare och hade svensk-möte på köpcentret Astoria, en tunnelbanestation bort i Mecidiyeköy. Det var jättetrevligt att träffas, verkligen, det var ett tag sedan nu. Vi åt och pratade en hel del om Turkiets egenheter och roliga folkslag men som ibland inte är särskilt trevlig, vilket jag fick uppenbara på hemvägen från mötet. Det hade blåst upp till snöstorm och det blev kaos i trafiken. Upp till berget där jag bor klarade ju inte bilarna att ta sig fram (för att de inte har några dubbdäck) jag skrattade högt inombords åt deras bittra försök att få sina bilar att fästa på snön stackars turkarna. Ja ja, det var totalstopp och busschauffören på grund av snöovädret så satt alla fick gå av och han parade ihop mig med en turkisk man som också skulle till mitt område. Den här mannen som jag fick gå med var så jäkla jobbig och till slut skrämmande. Jag kände att reprisen från i somras, då jag dumt nog liftade med en bil med en turkisk man som hade kunnat få katastrofala följder, dök upp i huvudet. Jag ringde snabbt lägenheten när mannen som jag gick med hade trakasserat mig en längre tid om jag var gift, hade pojkvän, om han kunde få ta mitt nummer, om vi kunde träffas, om han kunde ta mitt nummer igen, ta mitt nummer, ta mitt nummer….. hålla mig i handen för att det var så kallt för mig. ALDRIG, jag blev upprörd på honom och visade det tydligt men han hade kunnat ge mig en smocka och bara ta med mig i den mörka och ödsliga väg vi plötsligt var på. Jag hade kontakt med dom i lägenheten på telefon hela tiden och till slut vek mannen av och jag fortsatte uppför den branta backen hem och jag var rätt slut när jag kom hem och blev bitter över de turkiska männens uppförande. Alla är inte så här. Men en del, tyvärr. Men vad skulle jag göra, taxibilarna var upptagna och borta där vi stod med bussen innan och massor fick gå åt sina håll och vi skulle ju åt samma håll. Jag lära ju gå liksom. Fast jag kunde ha ringt Steven, att hämta upp mig, eller vänta och försöka hitta taxi. Det skulle ju jag ha gjort. Äh, jag tror jämt det bästa om folk och jag liksom tänker inte steget före. Det måste jag lära mig att göra… för min säkerhets skull.