Hanna i Istanbul

Anthony Robbins, den amerikanske coachen jag lyssnar på min MP3 gjorde mig lite upptagen med att rannsaka mig själv. Mycket bra. Jag fick hela hans program, som jag kan lyssna på, av min koordinator. Hon vet att jag är mycket intresserad av personlig utveckling och när det var kämpigt i januari så gav hon mig Anthony Robbins program. Jag är nu på dag 2 och jag har gått igenom Kraften av känslor och hur viktigt och hur lätt det är att kunna vända negativt till positiv genom kroppspråk, rörelse, fokus och så vidare.  Nu ikväll fick jag skriva ner anledningar till varför jag inte vågar/kan genomföra saker som jag vill göra, vad som hindrar mig och vad det är som stör mig mest i liv och hur jag kan ändra på det, genom tanke och handling. vad vill jag känna? Vad kan jag ändra? Hur kan jag uppnå det jag vill känna och göra? Medans han babblar på om människor som vill gå ner i vikt men inte kan och inser varför de är överviktiga så tänker jag bara på en sak: frihet. Jag vill känna total frihet och kärlek gentemot mig själv, i mig själv och runtom mig själv. Det jag inte inser och förstår är att jag har friheten. Jag har den, men jag tror inte att jag har den. För det som stör mig är de enormt starka känslor jag ofta känner i kroppen och att jag inte kan hantera när jag har dåliga perioder när kroppen mår dåligt. Men psyket spelar in där också, eller hur? Hur mycket styr egentligen mitt mentala mitt kroppsliga mående? Det är mycket man kan tänka efter… över hur man förlägger och fokuserar sina tankar dagligen.

Jag vill lära mig fullt ut att acceptera med kropp, själ och sinne mig själv, andra, livet, svåra utmaningar och svåra perioder i livet, på ett sunt sätt. Jag har redan lärt mig och kommit en bit på vägen men jag känner att det är en stor bit kvar. Det ska jag klara

Jag älskar personlig utveckling och alla borde hela tiden utveckla sig själv och upptäcka sin inre kapacitet. Det är så många som går hela livet och aldrig upptäcker och gör alla de saker de vill göra för att de är rädda, inte tror att de kan, för att de inte VET ATT DE KAN! Det är aldrig försent att förändra något! Just do it!

Igår efter en mycket trevlig dag i skolan så fick jag följa med Suzan hem igen till Esenler. Innan, på skolan, satt jag själv med alla lärare för de måste vänta till halv fem innan de får gå. ”Vänta” till klockan halv fem, även fast det inte finns något jobb kvar. Underligt. Vi hade det roligt och jag tycker om lärarna, verkligen. Iallfall, vi kom hem till Suzan vrålhungriga och vi fick supergod kyckling och ris och annat, som ni själv kan se på bilderna. Jag fick också ett glas rödbets-juice. Såååå himla gott och nyttigt och bra! Juicen hade pappan köpt i Adana, i östra Turkiet förra veckan. Det kändes givetvis annorlunda att sitta med familjen där på golvet och äta. Suzans pappa tyckte om mig, berättade Suzan tidigare. Han brukar inte vara så glad och trevlig mot främlingar men mot dig var han det, men det är för att du är bra och att du tycker om alla människor och för att ni har mycket kurder i  Sverige. Suzans äldre bror såg mig aldrig i ögonen under hela middagen, han kom in och satte sig i rummet, hälsade väldigt distanserat och tittade mig ALDRIG i ögonen. Det var så annorlunda för mig, visst, jag vet hur olika kulturer är, men jag var precis förberedd för att artigt stiga upp och hälsa på honom men jag såg ganska snabbt att han inte ville hälsa……. jag kunde inte låta bli att känna mig lite…. skamsen på något sätt. Som om det var mig det var fel på, men så var det inte nog, för vissa i muslimska kulturer, det bara är så, män och kvinnor hälsar inte på varandra, eller hälsar bara distanserat och tittar inte varandra i ögonen. Det bara är så. och det handlar inte om något ogillande. Suzan, märkte att jag blev lite ställd och jag vet att hon egentligen nog hade velat att han hälsat på mig, på riktigt. Hon skämdes nog lite också. Jag tycker hemskt mycket om Suzan och hon är en stark och en rebellisk tjej. Men hon är hårt hållen av familjen. Vi pratade om en lärares stundande bröllop som sker i juni, och det är i Konya, en stad i mitten av turkiet typ, och jag undrade om hon skulle åka dit med de andra lärarna. Pappan sa nej, det får hon inte, och Suzan tittade på sin far och ja, sa det att nej, precis jag får inte åka. Även fast det är med de andra lärarna. För mig var det svårt att hålla munnen stängd där men jag bara accepterade och lät det vara. Här bestämmer föräldrarna. Punkt.

Efter middagen gick vi över till Suzans bror och hans familj, som jag träffade i augusti också. Det var så roligt att se barnen och vad stor bebisen blivit!!!! Jättego familj, och barnen är så fina! Och Suzans brors fru, är otroligt varm och genom snäll. Man bara känner det.

Jag hade en mycket intressant kväll och på morgonen klev vi upp klockan sju för Suzan skulle ju till skolan och jag tillbaka hit till Sariyer. Otroligt vackert väder har vi idag och jag tog bussen som går längs Bosporen. Underbart. Och jag lyssnade just då på inspirationsföreläsaren och coachen Anthony Robbins sessioner för att förbättra och förstärka sin mentala kapacitet. Vad intressant va?

Och när jag kom tillbaka hem så hade vi besök från Canakkale. En volontär och tre andra från Australien och USA som jobbar på en farm där, en totalt ekologisk/organisk farm. Ska berätta mer om det senare. Mycket intressanta personer och vad de gör på farmen och HUR DE LEVER ÄR INTRESSANT. När de kom hit hade de inte tagit en dusch på två veckor!

Ha en bra dag, nu ska jag ta tag i tvätten, städa toaletten, göra lunch, utöva lite qi-gong, sova lite…. bara vara. Och sedan ta mig in till city eventuellt.

Igår kom de tyska städtanterna på att de skulle städa våran dusch också – som var väldigt grön på sina ställen. MÖGEL. Inget som någon orkat bry sig om men den ena tyskan, Maria, hon är verkligen pedant, och hon sa det, nä, jag klarar inte det här. Rent ska det va! Hon kokar till och med diskborsten varje vecka! Härliga takter! Så skönt att någon gör något…. och jag…. ja vad gör jag. Jag städar toaletten och sköter räkenskaperna. (?) Pengarna.

Igår kväll åt jag min sista bit lax jag hade med mig från Sverige. Oh, vad lax är gott. Visst är det där rökt lax? Gravad lax? Oh, den luktar så gott…. Mmmmm.

Nu ska jag förbereda mig för skolan och sedan blir jag borta till i morgon för jag ska sova över hemma hos Suzan, den kurdiska läraren jag arbetar med och som jag var hos i augusti förra året under Ramadan (fastemånaden). Ska bli mycket intressant, mamman och pappan hade minsann bjudit in mig. De bor i Esenler, ett område i Istanbul som inte har ett sådant jättegott rykte och det märkte jag när jag var där, det var verkligen en annorlunda känsla där… ligger utanför centrum precis som Sariyer men det är mycket problem i den delen av Istanbul där hon bor i.  Ja ja, ska bli jättekul! För det är en upplevelse att gå stiga in ett annat hem, med en totalt annorlunda kultur än sin egen…….

Idag rev och slet ångesten i hela kroppen och det var inte trevligt. För att skingra tankarna så tog jag mig med de andra till fotbollsplanen vid den andra lägenheten och kikade på när grabbarna spelade fotboll. Skönt med frisk luft i fina vädret också. Det dröjde ett tag innan killarna fick spela. De fick snacka med de turkiska smågrabbarna som höll till där innan och försöka vifta bort dom

Hade en lugn och skön lördag. Fast på kvällen blev det högre tempo. Vi gick över till den andra lägenheten till volontärerna där och åt och drack, sen stack jag lite tidigare än de andra, till centrum för att träffa Özlem som jobbade som psykolog på min skola där jag jobbar, fast som flyttade till en annan stad för ett annat jobb, men nu var hon i stan i helgen och jag ville hemskt gärna träffa henne. Var på ett jättebra ställe som heter Bi Bucuk och sedan gick vi alla till Asmali Mescit som är ett slags bar-område som är mer…. sofistikerat än ställena jag hänger på med när det bara är volontärerna. Då är det de billiga mer ruffiga ställena som gäller! Så är det att vara volontär! Haha, men roligt med omväxling. Ja, ja, vi hängde och flängde runt hela centrum och sedan kom alla de andra volontärerna och jag skiljdes åt från Özlem. Vi hade trevligt som vanligt och vi kom hem sent som vanligt. Jag tror sista gången jag tittade på klockan så var den tjugo i sex på morgonen. Vi hade då tagit taxi, jag och 6 andra vuxna män satt i bilen. Jag fattar inte hur vi fick plats. I Turkiet går allt. David, den lilla apan, fick sitta i knäet på en turk i fram på bilen och vi andra tryckte i bak. Ha ha…. Ja, det hörde jag från igår, också. Özlem hade en kompis som sa det att han väldigt gärna vill se Sverige och få en inblick i hur vårat välfärdssystem  funkar. För allting fungerar ju så bra i erat land och det är ordning och reda. Fast han ville inte överge Turkiet för det iallafall ändå, för i Turkiet…… ”Här kan man bryta regler och göra saker som är omöjligt i andra länder utan att åka fast. Det är mer fritt och galet”

Ja ha……….

Ett citat jag hittade för en stund sedan och som jag tycker stämmer mycket bra:

”Att Turkiet inte går med i EU är inga problem säger innehavaren av bokhandeln. “Vi behöver dem inte! Vi har tusentals kryddsorter i vårt land. I Europa har dem bara runt hundra”.”

Fredagen var kanontrevlig. När jag tog bussen till skolan så kom jag på att jag glömt att ta med mig Samuel, den andra nya spanska volontären. Haha, stackarn han låg fortfarande och sov. Men jag tyckte han får skylla sig själv där. Man måste hålla reda på sig själv, och om inte annars, skaffa en väckarklocka. Spanjorer tar allt så lugnt och stilla. Manana, manana……

Rolig dag i skolan. Mycket skratt och kärlek med barnen och lärarna! Vet inte hur många gånger jag fick höra ”Jag älskar dig, vi älskar dig Hanna” igår. Sådana varma ord smälter lättare och lättare in i min kalla och spända kropp som börjar tina upp. All kärlek som barnen överöser en med och även lärarna gör mig så bra till mods. En av rektorerna sa innan jag gick ”Hanna, du är på topp 10 listan”. Ha ha ha…..och jag fick en present igen. Av den andra rektorns bror som jobbar på skolan. En koran. Ja, minsann, de vill göra mig till muslim också! Och just den rektorn fick jag också i uppdrag igår att fota och jag måste då säga det, herregud. Den där unge mannen älskar att sitta på sin position som rektor. Han har inrett sitt kontor till ett maffigt lyxigt ett, sedan den andra rektorn slutade i höstas. Det blev en massa porträtt på honom och han var mycket nöjd. Skönt tyckte jag, för han har tjatat om de där korten himla länge nu.

Efter skolan hängde vi volontärer i Taksim och åt och skrattade tillsammans. Jag börjar förstå att man faktiskt kan ha roligt flera dagar på rad. Livet behöver inte vara svart och vitt. Man kan ha roligt varje dag. Man kan VÄLJA att ha roligt varje dag och ha en vacker inställning till det. Jag behöver inte göra mig tung med mörka tankar och problem.

Jag har en hemskt rolig tid med volontärerna. Ikväll ska vi hitta på nya roligheter, vad det blir för äventyr vet jag inte, men det återstår att se. Jag älskar att vara volontär!

Och just ja, på bilderna, jag åt på en bild som ni ser, en slags spenatröra, såååå himla god. Och det andra kortet är på en turkisk efterrätt, Asure, heter det. Också statyn på Taksim-torget, ett monument till minne av skapandet av republiken Turkiet 1923, med Atatürk, Turkiets landsfader i spetsen.

Jaha, se där, snön tillbaka igen och +1 grader. Just Nu står jag och väntar.på bussen, återstår.att se om den kommer

Kan ni se på detta!?!?!?!?! GROVSTÄDNING AV KÖKET! Första gången på 8,5 månad!!! Och vad lortigt det var….. ha ha ha. Det var verkligen på tiden. Det har varit massa kryp i det bruna skåpet och i kylskåpet så de nya volontärerna tyckte att nu fick det vara nog på detta! Jättehärligt att se, jag gjorde faktiskt ingenting. De sa inte ens åt mig att hjälpa till, jag visste inte. För jag var utövade qi-gong och gjorde andra saker i mitt rum och först när jag kom in i köket såg jag…… miraklet.

Sedan var det äldreboendet idag. 45 minuter sen var jag, för jag sprang på Tomasz, en polsk volontär som hade fått utslag på hela kroppen och inte visste vart kliniken låg. Jag hjälpte han och tänkte att men vad tusan, då kan ju jag träffa Dr. Cengiz också för jag behövde nya mediciner. Det drog ut på tiden för Dr. Cengiz vill verkligen prata, vi pratade om böcker till slut och då tyckte jag att det nog….. var dags att gå, för gamlingarna väntade. Men jag fick ett bra boktips och en anledning att komma tillbaka tyckte han, lite oftare. Så nu måste jag ut på jakt efter boken och författaren från Kirgiztan….. hallah hallah. (herregud)

På äldreboendet hjälpte jag en gamling med att sitta vid datorn och visa honom fenomenet I-N-T-E-R-N-E-T, sedan gick jag till Nazmiye, en gammal dam som bott i det där huset i 25 år. Herregud. Hon är så go, och jag undrar varför jag inte besökt henne tidigare, hon har bett om det tidigare och vad jag fick dåligt samvete…. hädanefter ska jag besöka henne varje torsdag. Hon är klar i huvudet och vill verkligen prata.

Nu är jag helt slut….. imorgon ska jag till skolan och det ska bli snökaos imorgon. Roligt värre. Vädret i den här staden är värre en värsta karusellen. Ena dagen 13 grader och sol. Andra dagen 5 grader och regn, och tredje dagen 0 grader och snökaos. Sedan den fjärde dagen 10 grader och sol igen. Blir ingen ordning och reda när det är så där fram och tillbaka….. kroppen tycker inte om det. Det blir för ostyrigt…. Istanbul….. Istanbul……. Istanbul………………!