Om man säger ”Vi ska gå till Gibbe” till Doris så kutar hon lika fort som en vinthund hem till grannarna, in på deras gård och står och tjuter tills de får leka.

Doris vill som vanligt helt ligga ner och leka.

Och då slutar det oftast såhär.

Vadå, vad gör han? Fullt ös…

…Medvetslös.

Med husse i värmen förra veckan. Obligatorisk tunga som hänger och slänger…

Inte många dagar kvar tills bebis nu… Undrar vad Doris kommer att säga? Eller, göra?

Lek och bus.

Nu är det vår! Helt underbart, förstås. Jag och Fredrik har firat att vi fyller år och Doris är ständigt närvarande som vanligt. Även fast hon rätt snabbt tröttnar på kalas-situationer och går upp på övervåningen och lägger sig.

Här väntar vi på att det ska komma gäster.

Spännande att spana efter vilka som kommer… Vår lilla hund är extremt skendräktig (vet inte om hon är inspirerad av mig) och det bara sprutar mjölk ur juvren på henne. Stackars. Men hon är ändå vid gott mod. Käka mindre och sova mer, verkar vara Doris lösning på problemet.

Något som inte är lika sött är när husse tar bild på stackars Doris med vidvinkelobjektiv. Då ser vår annars tjusiga hund såhär rolig ut:

Elefantsnabel?

Jag betraktar henne när hon sakta lufsar omkring och nosar försiktigt med sin numera alldeles vita nos. Ser hur hon stannar och vänder sig mot vårsolen. Vi står stilla en stund och njuter tillsammans.

Då tänker jag på när hon var valp och fastnade under TV-bänken i vild jakt efter en boll. Eller när hon på en halvtimme tuggade sönder mina nya skinnstövlar. Eller när hon lekte med en hel flock hundar i Östers hundgård. Ofta var det Doris som ledde leken och fick igång alla andra. Och hon gav sig oftast inte förrän varenda hund var med, stora som små.

Så gick det fyra år. Den lilla tokiga valpen blev plötsligt stor och tung och lugnet själv.

Nu har vi världens finaste, trognaste och vackraste hund i vår familj. Det är nästan omöjligt att förstå att valpen är samma hund som den på bilden. Den som nu inte låtsas att hon hör när vi ropar på henne på tidigare morgnar, och den som låter som en gammal tant i tofflor när hon hasar över köksgolvet. Enda gången valpen skymtar är när hon på långt håll får syn på Fredrik eller mig. Kanske har en av oss gått för att möta den andra vid tåget, eller så. Då viftar hon på svansen likt en propeller och så fort hon får lov så spurtar hon så gruset yr. Det är fint.

Vi älskade den knasiga valpen, men ännu mer älskar vi den hund hon blivit.

Nu. Vår lilla skrutt testar sin säng efter att vi köpt en ny bäddmadrass i veckan.

Då. Fastnade under TV-bänken i jakt på en boll.

Jag tror att mycket beror på vårsolen. På vintern kan Doris sova till klockan tolv. Nu är hon uppe med solen…

Det tar inte lång tid innan uppdraget är slutfört. Matte är vaken, nytvättad och dagen kan börja!

Mysig promenad runt byn.

Lilla damen höll faktiskt bra fart!

Väntar snällt in matte som inte är lika snabb…

Och efter promenaden, då är det soffan som gäller i några timmar. För Doris alltså. Själv städar jag huset.

Och se så tjusig hon blev!

Skämt åsido, jag är fortfarande hemma och är sjuk och hade väldigt roligt när jag kom på idén att klä ut hunden. Och snäll som hon är gjorde hon ingenting, bara fann sig i att bli utspökad. Verkade rätt nöjd över uppmärksamheten, till och med. Fina hund!

Just nu i soffan…

Två stycken som njuter av solen.

Doris ser så rolig ut när hon går i snön, hon smyger liksom fram och känner sig för.