På sista tiden har jag blivit så otroligt sentimental och nostalgisk över Doris.
Jag betraktar henne när hon sakta lufsar omkring och nosar försiktigt med sin numera alldeles vita nos. Ser hur hon stannar och vänder sig mot vårsolen. Vi står stilla en stund och njuter tillsammans.
Då tänker jag på när hon var valp och fastnade under TV-bänken i vild jakt efter en boll. Eller när hon på en halvtimme tuggade sönder mina nya skinnstövlar. Eller när hon lekte med en hel flock hundar i Östers hundgård. Ofta var det Doris som ledde leken och fick igång alla andra. Och hon gav sig oftast inte förrän varenda hund var med, stora som små.
Så gick det fyra år. Den lilla tokiga valpen blev plötsligt stor och tung och lugnet själv.
Nu har vi världens finaste, trognaste och vackraste hund i vår familj. Det är nästan omöjligt att förstå att valpen är samma hund som den på bilden. Den som nu inte låtsas att hon hör när vi ropar på henne på tidigare morgnar, och den som låter som en gammal tant i tofflor när hon hasar över köksgolvet. Enda gången valpen skymtar är när hon på långt håll får syn på Fredrik eller mig. Kanske har en av oss gått för att möta den andra vid tåget, eller så. Då viftar hon på svansen likt en propeller och så fort hon får lov så spurtar hon så gruset yr. Det är fint.
Vi älskade den knasiga valpen, men ännu mer älskar vi den hund hon blivit.
Nu. Vår lilla skrutt testar sin säng efter att vi köpt en ny bäddmadrass i veckan.
Då. Fastnade under TV-bänken i jakt på en boll.
