Doris får inte ligga i vår säng. Men när hon ser ut såhär kan jag liksom inte säga åt henne att gå ner. Hon hypnotiserar mig! Plötsligt bara ligger man där och kliar henne på huvudet. Jag ser mig själv som en förhållandevis sträng hundägare men det GÅR inte. Måste lägga mig intill, klappa och gulla och prata med bebisröst. Hur gör hon?

Jag kan liksom bli provocerad av hur vacker den här hunden är. När man kelar med Doris så gör hon ingenting. Alltså, många hundar blundar kanske eller lägger sig på något skönt vis, men inte Doris. Hon bara tittar djupt i ögonen, helt stilla. När hon var liten tyckte jag att det var konstigt, tycker inte hunden om att bli klappad? Men nu vet jag; hon älskar det. Det är liksom under hennes värdighet att börja flåsa och se fånig ut.

Och möter man den blicken man får innehåller tacksamhet och kärlek i oändlighet.