Vet ni vad det här är?

Det är Doris efter att någon sagt orden ”ska vi duscha?”

Hon tror då nämligen att det är hon som ska duschas (det var det inte) och går så tyst hon bara kan upp för trappen. Sedan står hon där och lyssnar och undrar när vi ska komma och hämta henne för den hemska blötläggningen.

Den här bloggen var ju mer spännande när Doris var valp. Då gjorde hon ju så mycket galna saker, som att tugga i sig sopor, rulla sig i hästbajs, stal smörgåsar och annat mindre kul. Men väldigt tacksamt att blogga om, kanske.

I dag tycker Doris att en optimal förmiddag är ungefär som följer…

Tillbringar en stund på vardagsrumsmattan. Funderar om det var smart att äta hela frukosten på en gång. Var är den där moroten jag brukar få såhär dags förresten?

Funderar lite mer över den där moroten. Mmmm. Den igår var… riktigt god. En bra morot var det. Stor också. Tog lång tid att äta upp.

Ligger på köksmattan och funderar lite. Här händer det lite mer. Kollar när matte diskar. Ser jobbigt ut, förstår inte varför det måste göras hela tiden. Nu tar hon visst min skål också. Ska hon lägga något gott i den? Nej, jaha. Den blev diskad den med. Tillbaka tom. ”Man tackar”. Bäst att se lite förorättad ut en stund.

Blir väldigt trött av allt funderande. Sover några timmar på det.

Och för alla er som funderar varför jag ligger i den förbjudna soffan kan jag meddela att den inte är förbjuden längre. Hahaha! Ni hörde rätt. Dom är så lättlurade de där människorna.

Gäsp. Livet är fint.

Doris kan verkligen läsa tankar. I dag kunde inte vår dagmatte ha Doris så vi bestämde att hon skulle få vara ensam hemma, Fredrik slutar tidigt. Doris är duktig på det. Utan att något egentligen var annorlunda  märkte hon direkt att något var konstigt i morse. Jag klev upp en timme tidigare än vanligt och gick en lång promenad med henne. Hon tittade hela tiden misstänksamt på mig. När vi kom in åt hon frukost. Mellan tuggorna tittade hon långsamt upp på mig, slutade tugga, och gjorde den mest förtvivlade min jag sett.

Sedan när jag skulle gå så följde hon inte ens med ut i hallen. Det gör hon ju alltid annars, glatt svansviftande. Nu stod hon i vardagsrummet med rynkad panna. Antar att jag ska vara glad som har en hund som inte hetsar upp sig över att bli lämnad själv, men den där melankoliska tystnaden är så hemsk. Typ ”jaja, åk du. Jag står här i mörkret. Bry dig inte om mig.”

Ska du lämna mig ensam? Ska du verkligen det?

Rynkorna i pannan.

Stackars mig!

Ända sedan Doris var liten har hon alltid rynkat sitt vänstra ögonbryn mer än det högra. Det syns väldigt tydligt på den här bilden.

Apropå det här med att det är kallt ute. Man får så snygga isklumpar i skägget!

Två bilder som gör att jag smälter ner i en pöl på golvet av kärlek och nostalgi.

Kan inte begripa att den där sammetslena lilla gosedjursvalpen är på riktigt och att det är min hund, om än i lite annan form i dag. Så fantastiskt underbar!