Alla som har en grandis vet att de älskar att sitta i knät. Alltså backa upp med bakdelen på lämplig människa och vila sig, med frambenen kvar på golvet. Men Doris har aldrig fallit för det. Inte hennes grej, helt enkelt. Hon kan sitta så ibland på tåget eller i soffan, men inte i knät alltså.
Däremot är hon helt tokig i att lägga huvudet på precis allting. Köksbord, sängar, fönsterbräden och framförallt i knät på första bästa människa. Jag vaknar varje morgon av att jag har ett tungt huvud på magen eller på halsen. Ja, på halsen. Ni kan ju tänka er hur det känns. Väldigt tungt.
Ibland får jag känslan av att vara iaktagen. Då vänder jag mig om och allt som oftast ser jag synen nedan.

Måste. Vila. Huvudet.
Vit om nosen.
Ni kan ana prickar av något vitt på golvet. Det är resterna av ett av våra dyra duntäcken. Kom in i sovrummet och fann att precis hela luften var fylld av dun. Doris hade olovandes tagit sängen under kontroll och slitit upp ett hål i täcket. Skendräktig som hon är vill hon gärna bädda – och varför inte göra det ordentligt när man väl är igång? Lyckades i alla fall sy ihop det numera dunfattiga täcket.














