Doris och jag åker tåg tillsammans rätt ofta. Vårt, eller snarare mitt, största problem är att Doris under tågresan ständigt förnekar sitt tillstånd. Alltså att hon är en hund.
Hon börjar alltid med att omedelbart hoppa upp på sätet bredvid mig och lägga sig med frambenen och hela framkroppen i mitt knä. Jag får då vänligt men bestämt fösa ner henne på golvet varpå jag får den fruktansvärda blicken som säger älskar du inte mig?
Då hoppar damen i stället upp på sätet mitt emot mig och under mina vilda protester låtsas hon som ingenting medan hon spanar på utsikten (nedersta bilden).
Okej. Så jag föser återigen ner henne på golvet. Där kan hon bara stå om hon samtidigt får placera sig med ”långsidan” mot mig, lirka in sig med sin mage över mina lår och på det viset vila hela sin tyngd mot mina ben. Okej, det där blev krångligt men det är tungt hur som helst. Ingen blodcirkulation i benen efter fem minuter.
Alternativ tre är att sitta på sätet bredvid mig med bakdelen på sätet och frambenen i golvet (översta bilden). Så fick hon sitta de återstående tjugo minutrarna. Hon hade ju täcket på sig och då är det ju om man ska vara ärlig inte så stor skillnad på en människorumpa och en hunddito. (Ber återigen om ursäkt till alla anställda på tågkompaniet som tycker att detta är upprörande).
Så, till min fråga. Hur gör ni med stora hundar när ni åker tåg? Doris ligger förstås på golvet om jag envisas, men hon tar ju ändå upp tre sätens golvyta vilket ställer till problem om det är mycket folk på tåget.


(Mannen vars skalp skymtar på sätet bakom är förmodligen chockskadad av hundens beteende).