I dag hade vi en rullskideincident igen. För några veckor sedan när en tjej på rullskidor kom åkandes fick Doris total panik och kastade sig bort från vägen. Jag höll fast henne med armarna runt henne i en krampaktig kram och viskade lugnande i hennes öra. Det fungerande inte, hon gjorde allt för att komma bort från vägen.

I dag när vi gick längs samma väg både ser och känner jag hur Doris spänner hela kroppen. En kille på rullskidor kommer åkandes ett femtiotal meter bort i mötande riktning. Doris tvärvänder och spjärnar i från allt hon har för att komma bort, och jag hinner tänka att jag ska testa att släppa kopplet och se vad hon gör. I stället för att tvinga henne att stanna.

Så jag släppte kopplet och Doris tog ett jätteskutt ut på åkern bredvid vägen och stannade där. Och spanade på mannen på skidorna. Det var ingen rolig situation men det såg väldigt roligt ut. En jättehund med bara ögonen och öronen synliga bland högt gräs, skeptiskt tittande efter en man på skidor med hjul. När han rullat förbi så kom hon direkt när jag ropade. Så himla märkligt.

Varför denna rädsla för rullande saker? Det är ju samma sak med skateboards, även om det är lindrigare. Och hur ska man bemöta den? Hon får verkligen panik, lyssnar inte på någonting och vill bara bort, bort, bort. Två meter räcker. Bara hon slipper stå precis intill ”faran”. Sedan är hon nervös och spänd flera minuter efteråt och tittar länge efter vägen där rullmonstret senast var synligt. Någon som har ett par rullskidor som vill komma hit och göra lite terapi, kanske?