I går hittade vi en jättefin skogsväg som vi gick länge på. Doris var i sitt esse. Skuttade runt bland blåbärsris och njöt av det numera lite svalare vädret. Så hittade hon en bäck fylld av smutsigt vatten och gröna växter. Vattnet var ungefär trettio centimeter. Vet inte om jag har skrivit om det tidigare, men Doris älskar träskmark. All form av myrmark, leriga diken, grunda bäckar är himlen på jorden och den mest fantastiska lekplats du kan tänka dig. Hur detta går hand i hand med hennes vattenskräck är ett mysterium.

När Doris hittar ett träsk så måste hon springa upp och ner, fram och tillbaka tills hon är fullkomligt genomblöt och smutsig. Detta hände alltså i går. Hon sprang upp och ner i bäcken och fram och tillbaka i granskogen intill i ett rasande tempo, superlycklig. Varje gång hon sprang in i granskogen blundade jag. Det knakade och brakade, sedan störtade den stora grå hunden ner i bäcken igen. Fredrik konstaterade att det nog inte är någon match att höra en älg i skogen om vår 60-kiloshund låter så högt. Så var det dags för sista varvet. Doris slår på högsta växeln och röjer en avslutande gång genom granskogen för att sedan tvärnita vid oss.

Inte helt oväntat hade skogen hämnats hennes framfart och tillfogat henne ett fult sår på manken. Hon ser hemsk ut. En stor tuss hår hade lossnat och nu har hon en slags Harry Potter-blixt som säkerligen inte kommer att växa ut igen på jättelänge. Tack och lov så var huden intakt. Hon är bara lite… hårlös.

Stackars hund.