Nu var det länge sedan vi bloggade! Vi skyller på att matte har jobbat alldeles för mycket…
Doris mår fint. Hon vägde för en vecka sedan exakt 50 kilo och väger därmed nästan jämnt med mig. Jag jobbar borta i veckorna fram till oktober och har därför ordnat oss med en jättebra dagmatte till Doris. En tjej som heter Emelie som själv haft grandis gör Doris sällskap under några dagar i veckan under arbetstimmarna. Hon är jätteduktig. Men ni anar inte hur ensamt det är att vara på ett hotellrum utan hund och sambo hela veckorna! Hemskt! Men huvudsaken att Doris har det bra här hemma.
Annars så går allting som vanligt. Doris är nog inne i något av en trotsperiod med hyss och en stark vilja att inte vilja göra som vi ber henne, men i stort är hon snäll och mysig som alltid. Och stor, säger folk. Det ser inte vi. Vi ser vår lilla grå tuss som vi fick i vintras. Varken jag eller Fredrik tycker att vi har en stor hund, det är så lustigt. Vart vi än går får vi höra det, varje dag. Men vi ser det liksom inte själva. Vadå stor?
Vi åkte buss hem från mina föräldrar i kväll och hon var så duktig. I början skakade benen lite, men sedan låg hon hela vägen trots en hel buss fylld av berusade ungdomar. På dagen i dag har vi plockat svamp, Doris har skuttat lös i skogen och ”hjälpt till”. Hon somnade väldigt gott när vi kom hem.
Stora damen.
Doris är fantastisk med småbarn. Hon bryr sig helt enkelt inte om dem så mycket, men kliver försiktigt runt dem och låter sig klappas.
Och syrrans man blev Doris nya bästa vän. Han matade henne med korv, lekte jaga OCH busade med bollen.
Snygging! Dock sjukt mycket finnar nu, tydligen vanligt bland grandisar. Hennes rygg ser ut som fejjan på en femtonåring.
