Veterinärbesöket gick jättebra. I väntrummet var det en labbe, en chihuahua, två dvärgpinchers och en liten ruffsig hund vi först identifierade som en katt. En rottis tittade fram bakom ett hörn. Doris tittade och luktade men sa inte ett ljud och satt så fint. Väl inne hos veterinären gick allt lysande. Hjärtat lät bra och sprutan kände hon inte ens. Hon ville inte lämna mottagningen när vi var klara. Det var ju så spännande där inne med alla hundar.

Situationen i hallen efter natten var ungefär samma som i går morse. Flytande så att säga. De där avmaskningstabletterna har verkligen gjort henne risig i magen.

På dagarna är hon jätteduktig, hon sätter sig vid ytterdörren när det är dags. Men på nätterna när vi sover så kommer det när det kommer…

En annan bra sak: Doris har börjat lära sig innebörden av ”nej” nu. Hon tuggar inte alls lika mycket på blommor, skor, etc. Däremot har hon börjat att retas när vi ska gå in. Är hon utan koppel på gården kan man få vänta ut henne alternativt hämta henne för att få henne att vilja gå in. För två veckor sedan lämnade hon ju knappt dörren, tänk vad fort det går.

Läste i en bok (som vanligt, har säkert ett tiotal böcker) att man ska ”muttra” när hon inte kommer då man ropar. Låta lite besviken sådär. Jag vet inte jag…

Nej! Inte tugga på kudden.

Sömning efter bus.

Så tjusig.