Doris

Vet ni vad det här är?

Det är Doris efter att någon sagt orden ”ska vi duscha?”

Hon tror då nämligen att det är hon som ska duschas (det var det inte) och går så tyst hon bara kan upp för trappen. Sedan står hon där och lyssnar och undrar när vi ska komma och hämta henne för den hemska blötläggningen.

Den här bloggen var ju mer spännande när Doris var valp. Då gjorde hon ju så mycket galna saker, som att tugga i sig sopor, rulla sig i hästbajs, stal smörgåsar och annat mindre kul. Men väldigt tacksamt att blogga om, kanske.

I dag tycker Doris att en optimal förmiddag är ungefär som följer…

Tillbringar en stund på vardagsrumsmattan. Funderar om det var smart att äta hela frukosten på en gång. Var är den där moroten jag brukar få såhär dags förresten?

Funderar lite mer över den där moroten. Mmmm. Den igår var… riktigt god. En bra morot var det. Stor också. Tog lång tid att äta upp.

Ligger på köksmattan och funderar lite. Här händer det lite mer. Kollar när matte diskar. Ser jobbigt ut, förstår inte varför det måste göras hela tiden. Nu tar hon visst min skål också. Ska hon lägga något gott i den? Nej, jaha. Den blev diskad den med. Tillbaka tom. ”Man tackar”. Bäst att se lite förorättad ut en stund.

Blir väldigt trött av allt funderande. Sover några timmar på det.

Och för alla er som funderar varför jag ligger i den förbjudna soffan kan jag meddela att den inte är förbjuden längre. Hahaha! Ni hörde rätt. Dom är så lättlurade de där människorna.

Gäsp. Livet är fint.

Visst är det konstigt hur lydiga hundar blir när det står något oemotståndligt gott på spel? I går kom det där oemotståndliga i form av en entrecote. Vi sa åt Doris att lägga sig ner. Då ”la” hon sig ner, ungefär lika mycket som en 100-meterslöpare lägger sig ner i startblocken inför en OS-final. Hon hängde liksom ut från soffan. Ingenting, jag lovar, INGENTING hade kunnat få Doris att släppa blicken från köttet på våra tallrikar. Helt hypnotiserad halvlåg hon där i soffan med framtassarna på golvet. Fredrik testade att säga ”sitt” och den farten hon satte sig upp med då hade imponerat på vilken lydnadstävling som helst. Hela soffan hoppade av rycket.

Hade vi oavsiktligt, i ett annat sammanhang, råkat säga ordet ”varsågod” så hade förödelsen varit total.

Jag vet inte hur det är med er, men jag får i alla fall noll matro med 60 kilo hypnotiserad hund intill middagen.

Doris kan verkligen läsa tankar. I dag kunde inte vår dagmatte ha Doris så vi bestämde att hon skulle få vara ensam hemma, Fredrik slutar tidigt. Doris är duktig på det. Utan att något egentligen var annorlunda  märkte hon direkt att något var konstigt i morse. Jag klev upp en timme tidigare än vanligt och gick en lång promenad med henne. Hon tittade hela tiden misstänksamt på mig. När vi kom in åt hon frukost. Mellan tuggorna tittade hon långsamt upp på mig, slutade tugga, och gjorde den mest förtvivlade min jag sett.

Sedan när jag skulle gå så följde hon inte ens med ut i hallen. Det gör hon ju alltid annars, glatt svansviftande. Nu stod hon i vardagsrummet med rynkad panna. Antar att jag ska vara glad som har en hund som inte hetsar upp sig över att bli lämnad själv, men den där melankoliska tystnaden är så hemsk. Typ ”jaja, åk du. Jag står här i mörkret. Bry dig inte om mig.”

Ska du lämna mig ensam? Ska du verkligen det?

Rynkorna i pannan.

Stackars mig!

Ända sedan Doris var liten har hon alltid rynkat sitt högra ögonbryn mer än det vänstra. Det syns väldigt tydligt på den här bilden.

Filmade lite med mobilen när Doris och Fredrik lekte i skogen i går. Detta är deras standardlek som de gör varenda dag och det är alltid lika roligt. Notera att när Fredrik säger ”stopp” på slutet är det slutlekt. Det fattar Doris direkt och återgår till sitt normala långsamma jag. Väldigt praktiskt eftersom det inte är speciellt kul om man själv anser att leken är avslutad och ska koppla och hunden fortfarande  leker tafatt.

Det verkar inte gå att bädda in filmen här på bloggen, men vill ni se den så kan ni klicka på bilden nedan:

Apropå det här med att det är kallt ute. Man får så snygga isklumpar i skägget!

Kallt i dag, men strålande sol och skönt promenadväder trots allt.

Doris och jag.

Starläge när Fredrik kastar en kvist.

Måste springa med öppen mun. Vilket alltid resulterat i att hon till sin stora förvåning tappar allt hon bär på i munnen. Pinnar, kottar med mera. Det ramlar ju liksom bara ut när hon inte håller fast det.

Balettdansös?

Kanin?

Busar med Fredrik.

Och så det vanliga traskandet.

Två bilder som gör att jag smälter ner i en pöl på golvet av kärlek och nostalgi.

Kan inte begripa att den där sammetslena lilla gosedjursvalpen är på riktigt och att det är min hund, om än i lite annan form i dag. Så fantastiskt underbar!

Doris sammanfattar januari 2012 med en topp-2-lista.

På första plats: Skogen! Förra vintern fick vi gå promenader i villaområden med salta tassar som tråkigt resultat. I år är skogen betydligt mer framkomlig och vi njuter i fulla drag.

På andra plats: Husse och mattes säng! När vi är på övervåningen skulle Doris aldrig drömma om att kliva upp i vår säng, men när katterna (föräldrarna) är borta dansar råttorna (doris) på bordet (sängen). Vår teori är att hon ser katterna ligga på sängen och automatiskt tror att det är ändrade regler. Och det fåniga är ju att Doris har en helt egen dubbelsäng i ett helt eget rum. Vad är det för fel på den, kan man fråga sig.

Helt fantastiskt ljus ute i dag! Doris stirrade dock mest på marken.

Och tittade nyfiket på småfåglarna som åt fågelmat i körsbärsträdet. Har ni sett vad vit hon är runt nosen? Vår ”gamla” treåring…