Verklighetsflyktingen

Mina Doctor Martens tog mig runt Boulognerskogen ett varv. Sedan ett varv till, för att därefter ta mig ut på en hejdundrans, ofrivillig långpromenad runt stan, som gav mig stora, smärtsamma skavsår på fötterna.

Egentligen skulle kängorna vandrat på annan mark nu, men min taskiga tajming som förföljer mig genom livet, har åter gett sig till känna. Nu, när det är något roligt på gång. Nu, när vi äntligen ska få lite kvalitetstid tillsammans, måste man mottaga, inte bara ett slag under bältet, utan även ett på käften.

Minns inte när vi hade tid tillsammans sist. Troligtvis när vi stack i väg till Oslo i oktober.

Jag var tvungen att vistas i en vacker miljö, och valde därför stadsparken, medan jag filade på mitt brev som jag ska skicka till Gud:

Hej Gud!

Hur mår du, jag mår skit. Jag har i flera månader längtat efter min och min pojkväns semester. Något slags andningshål från Gävle, ensamheten och prestationsångesten.

Allt är redan betalat sedan länge: Det svindyra tåget, teaterbiljetterna och boendet. Jag riskerar nu att eventuellt få spendera min semester själv i Gävle, på grund av en viss uppkommen situation, involverande okontrollerade kroppsvätskor.

Jag tror att du eventuellt har ett finger med i spelet, då den drabbade inte spytt ner sig på 25 år (i alla fall inte i nyktert tillstånd). Varför måste du välsigna oss med magsjuka som vägrar ge med sig? Varför just nu?

Gud, du är bara avundsjuk! Bara för att du inte får följa med till Gbg och lattja, begå synd och hänga i skivbutiker. Du sitter där på ditt moln, i ditt trista jävla celibat och delar ut spysjukdomar till höger och vänster, för har inte du roligt ska inte någon annan ha det heller.

Okej Gud. Jag fattar. Detta är en prövning från din sida. Men jag tänker inte känna mig besegrad. Imorgon tänker jag åka till honom i alla fall, även fast jag riskerar att bli smittad.

Och förresten Gud. Du är skyldig mig jävligt mycket stålar och en stor portion livslust!

Vänliga hälsningar från Snart Spysjuk

Ibland känns det som att man färdas genom en dröm. När det man ser omkring sig är så vackert att man får gåshud och man blir gråtmild och tacksam för att man får möjligheten att uppleva allt detta, just då. Bara jag, tåget och fjällen. Tillfällen jag ber solen stanna och hålla mig sällskap en stund till, att inte släcka horisonten förrän jag kommit fram.

Beväpna dig med vingar. Beväpna dig med sång. Beväpna dig med allting som du önskat, och drömde om en gång……

Häromdagen hörde jag en rolig grej på radion. I sportavdelningen på nyheterna meddelades det att den svenska ryttaren Malin Baryard missar EM på grund av att hon sålt sin häst. Jag tyckte att det konstaterandet var sjukt roligt. Som att det kom som en överraskning för henne själv, att hon inte kommer kunna delta i Europamästerskapet utan häst. Man skulle kunna jämföra detta med följande tänkbara scenarier:

-Gunde Svan missar VM på grund av att han pantsatt sina skidor.

…..Eller…

-Björn Borg missar Wimbledon på grund av att han supit bort sitt tennisracket.

Ha, ha, ha!

En annan märklig grej jag hörde på radion var att Anders Bering Breivik gör en “Simpson“, (Simpson= killen som mördade den obeväpnade 17 åringen i Florida) och hävdar självförsvar. Det verkar vara den senaste trenden hos världens psykon, att legitimera sitt dödande med ursäkten att man var rädd. Såklart kan jag bjuda på ett hypotetiskt scenario även på detta ämne:

Jag är exempelvis rädd för hockeysupportrar, och brudar med botoxläppar. Men trots att jag är rädd, så tar jag inte ett maskingevär och sätter en salva i ryggen på varje förbipasserande med Brynäshalsduk eller prinskorvsläppar. Jag skulle tycka att det var ganska menlöst.

Idag är det hockeyfinal. Inte ens jag har undgått informationen om detta masspsykotiska happening. Jag blev varse igår, när jag var på stan och möttes av……ingenting. Det var inte en käft ute! Alla satt hemma, eller på O´Leary´s, bänkade framför tv´n för att bevittna ett gäng skridskobeklädda muskelberg spöa skiten ur varandra med varsin klubba. Det kallas “sport” när man har lagtröjor på sig. Har man inte det kallas det “misshandel” och kan ge fängelse. Ja, jävlar, ha, ha, ha. Det är något jag inte riktigt förstår här.

Jag längtar, lääääääängtar bort. Jag behöver komma iväg någonstans. Det känns som att jag håller på att ruttna inifrån. Men det är nära nu. Vår semester tillsammans. Vi bara gör´t vettja. Vi drar!

Min bostad ser ut som en slöjdsal, minus den obligatoriska finska, idiotstressade slöjdläraren. Min sypsykos har pågått i en vecka nu. Jag har nu även erhållit ett nytt uppdrag från en lokförarkollega. Jag ska, mot några öl, sy upp gardiner åt honom. Lite användning finns det alltså för kvinnfolk i den här branschen, ha, ha, ha!

Härjade ut på stan för att köpa några knappar till mina nysydda alster. Föga anade jag att mina uppenbarligen radiostyrda fötter skulle styra in på övriga affärer för att spontanhandla kläder, halsband och hårfärg för typ femtonhundra spänn.
Det blev dyra knappar, men vad fan jag handlar så jävla sällan, så jag har inte dåligt samvete.

Om två timmar dundrar jag iväg till Ånge. Det är fredagen den 13:e idag. Så om jag idag förutsätter att allt ska gå åt helvete, så går det säkert fint.

“ÄNTLIGEN MORGON!!!!”, gastade jag ut i mörkret när alarmhelvetet ringde 03.10. Jag drog på mig lokförarpaltorna som jag, likt en brandman redo för utryckning, strategiskt placerat på golvet bredvid bingen.

Jag lagade sedan en härlig frukost, med alla vitaminer jag behöver för att vara pigg och glad hela dagen, och dansade därefter iväg utför trapporna och möttes av en vacker soluppgång.
(Det kan även vara så att jag somnade i hissen ner till markplan och steg ut i en regnstorm. Jag plockade upp knäckemackan jag ryckt med mig i farten, och lät Guds hatiska väta blöta upp det, av den skitiga jackan, oljiga bakverket. Efter en stund i regnet kunde jag svälja den, utan att behöva tugga.

Ha, ha, ha! Nej, tidiga morgnar är verkligen inte min melodi, men jag brukar bli på bättre humör när jag väl kommit till jobbet. Så också idag.

Jag körde ner ett tåg till Hallsberg. Väl där hängde jag av loket, körde bort det till lokdepån och prejjade in det mellan två T44:or. Därefter letade jag rätt på ett rum, kastade mig på sängen och somnade bums.

Jag vaknade av att jag råkade sparka hårt i väggen, med ena foten, som fortfarande hade en sko på sig. Uppstigning, hårborstning och iväg igen.

Två ihopkopplade lok stod redo för mig. Det är alltid skönt att slippa fixa sådant själv, eftersom det ofta är något som strular vid en sådan multningsmanöver. Jag trodde jag var safe helt enkelt. Det var jag såklart inte.

Hur jag än försökte fick jag bara upp strömavtagaren på ena loket. Jag provade alla varianter som fanns och kollade felsökningsböcker. Det är ett under att jag inte kom på vad det var för fel. Ja, det är fanimej lättare att lösa ett sådant problem än att på 45 minuters felsökning INTE göra det.

Tillslut förnedrade jag mig själv med att ringa på hjälp, eftersom avgångstiden närmade sig, och i samma jävla sekund som blåställsmannen klev ombord på loket kom jag ju naturligtvis på vad jag gjort för fel. Det är så pinsamt så jag kan inte ens skriva det här. Men problemlösningen var ungefär i nivå med: “Varför funkar inte dammsugarjäveln. Jag har försökt ALLT!, (utom att sätta i kontakten.) Usch!

På vägen hem gjorde jag en “Idiotlista”. Alltså en checklista att gå igenom innan jag ber om hjälp nästa gång.

Jag känner igen det här beteendet jag haft den senaste månaden. Oförmågan att dra slutsatser och tänka igenom saker ordentligt innan jag handlar. Våren är här och med den kommer vårdepressionen. Hurra! Brukar klinga av i mitten på juli. Fram till dess får jag stå ut med att vara lite fumlig och ostrukturerad. Nä, jag tror jag sparar det här intressanta ämnet till en annan dag.

Hemma igen och ska strax slå mig ned vid symaskinen. Den kan jag ju i alla fall manövrera. Kanske ska jag börja se RC-loken som asstora Husqvarnor istället, för att lättare förstå dem. I så fall måste jag börja släpa med mig sjukt stora volymer symaskinsolja till jobbet!

Var ledig igår och idag. Vädret har gått i den Polen-grå nyansen. Det gör inget. För nu kan jag med gott samvete låsa in mig i lyan och med stor entusiasm gå lös, med sax, nål och tråd. Likt en indisk 10-åring massproducerar jag klänningar till behövande svenska barn, som hellre föredrar Hello Kitty-kläder.

Virkade dockkläder. Klänningar och hängselbyxor i slitstark manchester. Jag gräver min egen grav. Jag kommer bli den där mostern som alla tycker är en pina i röven när hon kommer där med sina mjuka paket. De tindrande barnaögonen kommer slockna tvärt när de ser vem julklappen är ifrån. För de vet att de kommer tvingas att ha på sig något fult i skolan, som de sedan kommer få stryk för, från sina klasskamrater, som ännu inte utvecklat sina sympatiförmågor.

Men det gör inget. Jag tycker ju att det är så roligt att sy. Det är en skön kontrast mot mitt supermanliga jobb.
Däremot skulle jag bli sjukt förnärmad om jag var designer och fick se mina kläder upphängda på Gina Tricot´s anorektiska skyltdockor. Jag trodde det var ett skämt när jag såg skyltdockan med den insjunkna magen och de blottade revbenen.

Normalt?

Jag fattar att man bör vara lång och ståtlig som modell, men att man ska se ut att komma direkt från Auschwitz kan väl ändå inte vara i sin ordning. Exklusiva modekläder på någon som uppenbarligen håller på att svälta ihjäl är bara förargelseväckande.

Det finns, vid framförallt två tillfällen, då man inte kan lita till folks sunda förnuft. Det handlar förstås om vapen och pengar.

I fallet om vapen tänker jag på det högaktuella “självförsvarsmordet”, på en svart sjuttonåring i USA. Han blev ihjälskjuten av någon hill-billy med puffra som inte kunde hålla händerna i styr. Förövaren hävdade självförsvar på grund av att det i området varit många inbrott. Han blev inte ens gripen! Det är alltså i Florida helt i sin ordning att mörda svarta som råkar röra sig i ett exklusivt område. Detta i sig, säger ju ganska mycket om det amerikanska klassamhället. Som om det vore en omöjlighet att en svart faktiskt hade sin bostad i kvarteret, eller varit och hälsat på en vit vän.

Nä, de enda vapen som borde vara tillåtna är jaktvapen, eftersom alla andra vapen förr eller senare kommer att användas på oskyldiga medmänniskor. Det är ju inget konstigt med det resonemanget egentligen. Sätt en pistol i handen på exempelvis ett fyllo, en deprimerad, ett barn, en kriminell och en extremist. Tänd en cigg, öppna en folköl och sätt dig och vänta på den stundande slakten av oskyldiga.

Den andra grejen som leder till moraliskt förfall är ju såklart pengar.
Jag kan omöjligt förstå hur man som direktör för Röda korset har mage att plocka ut en månadslön på MINST 80 000 spänn! Själv skulle jag låna en pickadoll från någon av tidigare nämda, och sätta ett skott i pannan på mig själv, av ren jävla skam.

Och tänk på alla arvstvister som har förstört så många familjer! Föga kunde väl den gamla tanten ana att hennes barn skulle börja hata varandra på grund av de slantar hon lämnar efter sig vid sin död.

Och tänk på alla företagsflyttar utomlands! Läkerol exempelvis. Som ska flytta till Tjeckien, eller någon annan gammal öststat, där man kan pröjsa arbetarna två spänn i timmen för att göra dubbelt så mycket arbete som sina nu arbetslösa svenska kollegor. Jag skulle ha jävligt svårt att sova på kvällen om jag var vd för ett sådant företag.

Så nu önskar jag Palmemördaren, vd´n för Carema och Syriens president, en riktigt god natt!

Jag kom fram till Ånge vid 4.50, precis när himlen började färgas svagt rosa bakom fjällen. Jag svingade ut mig själv och packningen från loket och begav mig till överliggningen, med den bäddade sängen, jag fantiserat om sedan jag avverkat den första kilometern, norrut från Storvik. Tre meningar hann jag läsa i min bok, ”Jehåvasjävlar”, innan jag totaldäckade.

Jag vaknade vid lunch, till ljudet av tåg som rullar över osvetsad spårskarv, vilket skapar det karakteristiska ljudet: Da, da, dadong. Da, da, dadong. Och för ett ögonblick, innan jag öppnade ögonen, trodde jag att jag låg i slafen på ett nattåg mot okänd destination.

När jag fattat var jag var någonstans, steg jag upp och drog på mig mina stinkande, vidriga träningskläder och gav mig ut på en joggrunda i lervälling runt byn.

När jag kom tillbaka skalade jag av mig de leriga kläderna och ställde mig i duschen.
I duschen på den här överliggningen är det alltid samma dilemma: Man kan välja på att vråla ut sin smärta över att skållas till döds, eller att skrika av kylchocken då iskristaller pepprar ens ansikte istället för det vatten som borde komma ur duschmunstycket. Jag valde sedemera det tidigare alternativet och kom ut mer rödhudad än den mest inbitna bastufantasten.

Efter den annorlunda SPA-upplevelsen begav jag mig till Konsum för att inhandla bullar, till det förplanerade kafferepet jag styrt upp i rangertornet.

På plats i tornet väntade redan de två tokroliga kollegor som lärt mig allt jag kan.

Det var verkligen roligt och hjärtligt att ses. I Ånge får man alltid goda råd, peppning och ett glatt humör. Inte ens att loket pajjade strax innan avgångstid kunde sänka mitt glada lynne. Det blev något tjall med batteriladdningen, så vi bytte till ett annat lok, och tur var väl det, för strax efter start fick jag ett samtal om att det ursprungliga loket hade totalhavererat. Tur att vi bytte, annars skulle jag troligtvis fortfarande sitta och sura på ett sidospår, någonstans i de norrlänska skogarna.

Ånge.

Jag satte ner mina skosulor på plattformen i Gävle, vid nio imorse. Det fina Inter city-tåget rullade sakta iväg från stationen. Solen strålade och mitt humör var mycket bättre än när jag lämnade stan. Under snabbvisiten i Stockholm blev jag fylld med nytt hopp om framtiden och landade i mig själv igen. Med lite hjälp från min fina livskamrat.

Jag hade inte brådis hem utan njöt av den sköna havsbrisen som svepte in i hamnbassängen…………men va fan?!………..Jag reagerade plötsligt på vilket oväsen måsarna förde. Att ljudet av deras livliga konversation, verkligen ekade mellan husväggarna, och var nästan påfrestande.

Jag fann mig plötsligt helt ensam på Gävles gator. Inte en biljävel i sikte. Inte ens någon som rastade sin hund! Det kändes som att det var något som inte stämde. Som om hela staden blivit radioaktiv och alla invånare dragit, eller som om ett giftmoln svept in och dödat allt i sin väg.

Ja, det var verkligen konstigt att traska omkring i något som liknade en spökstad. Tror att anledningen till ödsligheten var att det är påskdagen. Tydligen firar folk den.

Idag börjar jag jobba 23.30. Jag är sjukt peppad. Eventuellt kommer jag att utrusta mig med två termosar kaffe eftersom jag helt glömt bort att kvarta på dagen, med anledning av att jag gick in i en sy-psykos. Händer ganska ofta när jag ger mig i kast med textilerna. Det är meditativt att sy, och “jag ska bara” tar lätt över och gör det svårt att avsluta handarbetet för dagen.

En av sakerna som fick mig på bättre humör i helgen var påminnelsen om det roligaste som någonsin visats i svensk tv: Nämligen 8-dagarklippet från Varan-TV.
När jag bodde ute i skärgården hade jag en dvd med Varan-TV, där det här utförandet fanns.
Det är extra roligt för oss som minns det sjukt torra nyhetsmagasinet “8 dagar” och även har öst loss till Ebba gröns “800 grader”, i blått och rosa hår så att nitarna flög.
Första gången jag såg klippet garvade jag så mycket att jag trodde att jag skulle kvävas. Detta utvecklades sedan till en daglig rit, där jag tvångsmässigt var tvungen att se sketchen MINST en gång om dagen under en hel sommar. Ja, jag garvade så mycket att den åttakvadratiga friggeboden jag bodde i höll på att välta och troligen flyttade sig en meter från sin ursprungliga plats under kastanjen.
Jag bjöd såsmåningom in fler på tåget, och det hela slutade med att hela personalen satt bänkade i en konferenslokal på det fyrstjärniga hotellet jag jobbade på, för att gemensamt avnjuta detta mästerverk på bioduk.

Håll till godo!