Verklighetsflyktingen

Ibland blir jag trött på det. Att vakna själv. Att längta och sakna. Känslan av att något fattas mig.
Idag är en sån dag. Jag har legat på soffan hela dagen, med chipsskålen på magen. Vill inte gå ut. Inte ens tröstshoppa en fin klänning. Vi ses ju nästa vecka, men det hjälper inte mig idag. Men det hjälper att tänka på roliga saker vi brukar göra. Exempelvis när vi var i Oslo för en månad sedan.

Vi är båda tågjunkies och ville åka på en fin resa, så en dimmig novembermorgon klev vi ombord på ett lokdraget tåg med 60-talsvagnar, i Stockholm. En fin resa genom Sverige blev det. Han och jag, tid som går, på ett spår som visar vägen.

Jag hade sjukt nog aldrig varit i Norge. Min föreställning om landet och Oslo var i stil med sånt man ser i turistbroschyrer. Alltså Lusekoftor, glada fiskare och AHA. Därför blev jag väldigt förfärad när jag möttes av en stad med lika god atmosfär som på Klarabergsviadukten en lördagskväll. Det var med andra ord längesedan jag var så säker på att jag skulle bli rånad. Det måste ha pågått något slags fackföreningsmöte för knarkare under vår vistelse, för jag har då aldrig sett så många sprängda personer på samma ställe.
Det var knarkrelaterade individer av alla sorter: Heroinister, crackare, dealare, horor, knarkare som tiggde, knarkare som psykade ur, knarkare som slogs och knarkare som kastat in handduken. Ja, det var med andra ord jävligt ösigt!
Dessutom pågick det något slags sportevent. En miljard skrikande och vilt gestikulerande, öldrickande idioter med flaggor och röda tröjor som belägrade alla pubar så att vi förfärade sprang till hotellet och hellre satt och tryckte på rummet första kvällen, än att leta upp någon soft restaurang.

På ascoola Operahusets tak.

Men nej, jag ska inte göra staden orättvisa, det var väldigt roligt också. Och fint såklart.
Normala par i vår ålder kanske åker till Oslo för att shoppa och gå på roliga klubbar. Som tur är har vi aldrig hävdat att vi är ett normalt par. Så det är alltså helt i sin ordning att åka tunnelbana i en timme för att det är skojj, gå på Andra världskrigsmuseum och hälsa på Adde H. samt jaga måsar på Operahusets tak. Tunnelbanan var faktiskt ball på riktigt. Man kunde

Kalashnikovs på "Hjemmefrontsmuseét"

liksom åka upp på ett berg och se staden ovanifrån, vilket var väldigt effektfullt på kvällen när det var mörkt. Men det är klart, jag skulle ju aldrig tipsa någon annan att göra samma sak, eftersom de skulle dö av uttråkning efter fem minuters färd med tuben.

Vad fint du gjorde, Anders!

Vi promenerade även runt i kvarteret vid UD, där Anders Bering Breivik tokade till det med sina kinapuffar. Ett stort område var fortfarande avspärrat och vaktades av poliser, men hus med alla sina rutor krossade fanns flera kvarter bortanför UD, vilket fick mig att inse omfattningen av dådet. Vilken jävla smäll det måste varit! Stört!

Fick mersmak av Norge och fick tips om att åka till Trondheim och Stavanger om man vill se det genuina med landet. Det blev en fin helg trots Tjernobylvädret. Vi gör det snart igen, vettja!