Verklighetsflyktingen

Har haft päronen på besök i helgen. Ganska konstig känsla när de kommer på besök i min värld. Lite svårt att hitta på vettiga aktiviteter, men jag lyckades tillslut sy ihop ett schema med lite roliga grejjer i alla fall. Vi var bland annat på den härliga mexikanska restaurangen som ligger på en tvärgata till gallerian, med det tämligen osexiga namnet: Flanören.

Jag brukar hänga på mex-stället när jag känner att jag vill hänga ut på lediga dagar, men inte har någon att hänga ut med. Käket är gott och det känns som att personalen gillar sitt jobb, Det är kvarterskrogsstämning med värme.

Dagen efter brände vi  iväg till Axmar brygga norr om stan. Det var längre dit än jag trott. Men plejjset var fanimej värt 45 minuters bilkörning. Svingod mat i avslappnad miljö.

På vägen dit svängde vi även av för att jag skulle visa var jag bott innan jag flyttade in till stan. Päronen insåg nu att mitt ändå ganska sparsamma gnäll över min boendesituation var befogat. När vi nu besökte platsen förstod jag inte hur jag pallade att cykla de 8 kilometrarna till jobbet, i mörkret, alla tider på dygnet och i alla väderlekar. Huset ligger ganska isolerat på landet. Kanske ville jag inte inse det då för att palla.

Jag fick även tillfälle att visa dem min arbetsplats. Tog med dem ner till lokuppställningen. Farsan fick följa med upp på ett lok. Morsan, som inte kan klättra, efter en hjärnblödning, fick stanna utanför, så jag visade henne lite grejjer på loket utvändigt istället. Jag hoppas att de tyckte det var en okej helg i alla fall.

Den här veckan ska jag försöka dundra iväg till biblioteket och rycka åt mig ett exemplar av Agnes von Krusenstjärnas böcker, så jag kan delta i den massiva bokcirkeln som ska kicka igång snart. Bra initiativ, Gävle stad! Alla gillar inte fotboll och hockey.

Idag skulle jag byta facebookbild och googlade därför ”bajshög” och fick upp följande bilder:

Ha, ha, ha!