Verklighetsflyktingen

Idag är det helt tillåtet för alla svenskar att hetsäta. Fettisdag.

Sagt och gjort. Jag tog cykeln, och härjade iväg till Lido, bageriet med egen servering, som ligger på gatan jag kallar Götgatsbacken.

Jag beställde in en svulstig wienersemla och slog mig ner vid ett bord, med en kopp te som omedelbart, via tepåsen, flöt ut över bordet. Det gjorde inget, eftersom jag genast gick lös på det kaloririka bakverket, med tvivelaktigt bordsskick.

När jag med stor aptit dundrat i mig semlan tog jag upp min bok och började förstrött läsa. Det slutade som vanligt med att jag smygkikade på mina bordsgrannar över kanten på boken. Ja, det gick ju inte att låta bli och tjyvlyssna på alla ungdomar jag delade salong med.

Jag älskar fördomsprofiler. Det är så roligt att i fantasin bygga upp en persons liv genom att bara se hur personen ser ut, hur de klär sig och hur de pratar. Jag råkar också vara ganska bra på sådana här bedömningar.

Så efter en stund kunde jag ganska exakt avgöra, vilka av ungdomarna i lokalen som kommer stanna i Gävle efter gymnasieexamen. Tyvärr kommer jag i det här fallet aldrig få veta om jag hade rätt.

Shit, jag måste verkligen umgås mer med folk. Börjar ju snylta på andras umgänge.

Jan Björklund är en sjukt obehaglig figur.
Han vill (eller har han redan?) införa obligatorisk närvaro i gymnasiet.

Janne B

Om sådant hade varit fallet när jag gick gymnasiet hade jag troligtvis hoppat av. Och såvitt jag vet är väl gymnasiet frivilligt, vilket borde innebära att man deltar efter eget behov? Så tänkte i alla fall jag under den treåriga pinan.

Min gymnasieskola var en stor, brun fyrkantig låda. I lådan gick runt tusen skoltrötta individer, som hatade sina liv. I lådan fanns ett gäng äldre figurer som också hatade sina liv. Dessa skulle lära oss allt de kunde, men de gjorde de inte, för de hatade även sina jobb.

Det var chockartat att börja gymnasiet. Att gå från högstadiet, där allt var superskojj, vännerna oändligt många och lärarna jättebra, till att börja i en skola där jag fick viga varje morgon åt att torka ur mitt skåp för att det regnade in i det, från läckan i taket. Ja, det hade till och med börjat rosta.

Självklart var jag ju sjukt missanpassad, som jag är på alla nya platser jag kommer till. Jag förstod inte varför jag var tvungen att vara där, och tillbringa dagarna med att lyssna på de här sjukt oinspirerade krabaterna. Dessutom stod ju allt jag skulle lära mig i böckerna. Det var ju bara att läsa. Jag tyckte att jag hade viktigare saker att göra än att andas in möglet från den fuktiga isoleringen i väggarna. Så jag bantade ner antalet skoldagar till cirka tre av fem per vecka. Det tyckte jag var lagom tid att lyssna på det outhärdliga tugget.

Min klasslärare var bekymrad. Hon undrade om jag hade problem. Jag sa att jag hatade skolan. “Nej, men nu tycker jag att du överdriver”, svarade hon. Jag undrade då hur hon bättre skulle beskriva en situation där en tonåring varje morgon gråter för att den ska till skolan och vägrar åka självmant. Om denne ändå åker självmant , kommer förmiddagen spenderas inlåst på någon av skolans toaletter, eftersom den motsträvige eleven är för ful för att exponeras för sina nya klasskamrater.
Jag tycker även att hon skulle be morsan till tonåringen, om en beskrivning av dennes inställning till skolan. Hon, som får tvinga in den motspjärnande olyckan i bilen och tvångsskjutsa denne till lådan, för att därefter tvinga ut den gråtande passageraren och slutligen köra iväg med den havererade individen i backspegelns blickfång. Skulle hon hålla med om att dottern/sonen hatade skolan?

Det var inte intaget av kunskap jag hade problem med, utan skolan som institution. Det fanns inget utrymme för att tänka själv, diskutera eller kritisera. Sakerna vi skulle lära oss sattes inte in i något sammanhang, och förblev helt abstrakt för mig.

Men det fanns undantag. Jag hade en fotolärare som var  en finsk alkoholiserad tant. Ganska ofta var hon försvunnen. Dök inte upp till lektionerna. Men hon var världens bästa! Hon inspirerade mig så mycket att i tredje ring gick jag till skolan varje dag. Dock inte på så många lektioner, utan jag uppehöll mig i skolans fotolabb, den mesta av tiden.

Jag lade ner min själ på att få MVG i alla fotokurser, vilket jag fick! (OBS! Det här var innan betygsinflationen, då det fortfarande var svårt att få MVG) Lika mycket ansträngde jag mig i tre år för att få ett IG i tyska, så att jag skulle slippa skiten, genom att bli utsparkad från den entusiastiskt pronomenrabblande skaran elever. Och jag insåg att jag aldrig mer kunde lära mig saker från folk jag inte respekterar. Och det var heller ingen som skulle kunna tvinga mig att lära mig något som inte intresserar mig.

Så, Jan Björklund. Jag vill tacka dig för att jag hann ta studenten innan den obligatoriska närvaron infördes. Om jag inte haft friheten att själv ansvara för mitt lärande,  hade det inte blivit någon examen för mig.

Han är tillbaka! Thåström: mannen, myten, legenden. Igår släpptes hans efterlängtade skiva ”Beväpna dig med vingar”, som är hans sjätte soloalbum.

Skivsläppsdagen är rituell. Jag brukar börja skivsläppsdagen med att gå upp, därefter snöra på mig kängor och kränga på mig skinnpajjen. Sedan bär det av till någon sylta (helst förort) där en öl intages.

Efter frukostölen tar jag tricken till stan och uppsöker lämplig skivaffär. Där finns vid det här laget redan många ölkissnödiga Thåströmentusiaster. Alla vill köpa skivan och även passa på att hänga lite i skivbutiken.

De skinnpajsklädda fansen går högtidligt fram till hyllan, en och en, för att ta varsitt ex av den högaktade skivan. De plockar försiktigt ner det med båda händerna, och går fram till kassan. Där betalar de med varsin skrynklig hundralapp och 59 enkronor. Någon har tårblanka ögon, andra fnissar okontrollerat. Ryggdunk och samhörighet.

Sen är det tajm för att gå hem och lyssna på skivan. När jag sen, som vanligt, erfarit att skivan är fantastisk, att alla låtar är skrivna för mig, och jag uppfyllts av en känsla av att vilja spy, fly, skratta och gråta samtidigt, tar jag åter tricken till stan och placerar min röv i en soffa på Kvarnen. Där finns redan en betydande skara  Thåströmfigurer, och faktiskt ibland även himself. Alla analyserar ivrigt och diskuterar texterna, musiken och sången från nya skivan.

Vid tvåbläcket sitter alla på varsin nattbuss och är sentimentala. Värre  blir det när man kommer hem och kan lyssna på skivan igen, och det träffar en rätt i hjärtat och alla konstaterar samtidigt, från varsitt höghus på röda och gröna linjens slutstationer, att det fanimej är det bästa de har hört.

Det är så det brukar vara. Högtidligare än julafton och midsommar tillsammans.

Den senaste skivsläppsdagen, som var igår. Steg jag upp 3.45. Hade sedan länge funderat på hur jag skulle få tag på ett ex. den aktuella dagen. Jag hade två timmar i Borlänge innan jag skulle åka vidare till Hallsberg. Om jag verkligen ansträngde mig kanske jag kunde kuta upp till Borlänge city, leta upp en skivbutik, och med vevande armar, och med andan i halsen återvända till bangården i tid.

Tyvärr insåg jag att jag var alldeles för trött för att skippa tiden för power nap i Borlänge. Då skulle jag nämligen vara så sjukt trött när jag skulle köra vidare till Hallsberg. Nä, jag fick allt ta mitt förnuft till fånga, här i mitt nya, uppstyrda liv, så jag förbokade skivan på nätet.

När jag kom hem vid fyra imorse, efter nära ett dygn på järnvägen, låg belöningen i brevlådan. Det blev en timmes njutning, med gåshud på hela kroppen innan jag däckade tre timmar, innan jag som vanligt vid 7.30 väcktes av BRRRRRRRRRRRRRR!!!!!! HACK, HACK, HACK!!!!! DUNK, SÅG, HACK!!!! BRRRRRRRRRRRRRRRRRR!!!

Jag vek mig.
Istället för att stå ut de sista veckorna retirerade jag för min svagsinthet när det gäller kärlek. Jag började också ifrågasätta varför jag MÅSTE stå ut. Är det av stolthet mot mig själv, eller mot honom, eller mot alla som tvivlade på idén att jag skulle flytta hit till Gävle?
Jag bestämde mig för att skita i stoltheten och helt enkelt erkänna att jag ganska ofta känner mig ensam här, och att det därmed skulle vara befogat att oplanerat lämna stan för lite manligt sällskap.
Så i helgen har vi klämt in tolv timmar tillsammans. Det blir bra.

Däremot är jag världsbäst på att roa mig själv. Hitta på aktiviteter där det inte gör nåt att jag är själv, som att gå på utställningar, läsa, sy, cykla eller träna. Och jag är också världsbäst på att rycka upp mig när tillvaron känns motig. Kanske borde jag bli en sån där vidrigt självgod livscoach, som är för korkad för att förstå att det är läge att må dåligt ibland.
Nej hu, men jag är faktiskt inte den som sitter hemma och är deppig, utan försöker alltid aktivera mig, för jag vet att man blir lite gladare när man gör av med energi. Dessutom har jag ju själv satt mig i den här situationen, så då får jag ju stå mitt kast och klara mig själv.

Jag har använt den här aktivitetsmetoden för välmående ända sedan min ungdom, när jag var en Lucky Strike-rökande, pre-Emo-figur med en förkärlek till cyklar och att svälta mig själv.

På hemmasnickrade cyklar gled jag runt hela staden, när luften var för ångestfylld i tonårsrummet. En ganska långsam färd, för att förhindra att mitt röda rufsiga hår skulle ge vika för fartvinden.
Jag cyklade tills jag var så trött att jag inte längtade till något annat än att sätta mig framför tv´n, eller gå och lägga mig. I lurarna fanns alltid Hole, Imperiet och Broder Daniel, orkestrar jag fortfarande river av i stereon när andan faller på, och jag känner för att få känslan av att cykla runt i cirklar.
Cykelturerna brukade sluta med att jag istället för att hysa självförakt, kände att alla kunde dra åt helvete istället, vilket ju alltid är en bättre känsla, än att rikta vrede mot sig själv, ha, ha, ha!

“Aktivering”, var ordet.

Så idag när jag som vanligt vaknade vid 7.30 av borrhelvetet, och konstaterade att jag fortfarande var på samma kassa humör, som jag varit de senaste två veckorna, dammade jag istället av mina längdskidor, tog på mig de fula pjäxorna från -71 och även en brun täckjacka från samma år. Därefter hoppade jag upp på Don Johan (min cykel) och trampade iväg till Skidstavallen utanför Strömsbro.

“Bara idioter anländer hit på cykel” tänkte jag när jag lastade av skidutrustningen som jag spänt fast på pakethållaren. Några gubbar som stod och vallade sina skidor, kollade muntert på mig.
“Bara idioter och veklingar använder valla” tänkte jag när jag stakade iväg på mina skidor som färdats över både asfalt, grus och spikmattor genom åren.
“Alla kan dra åt helvete” jublade jag inombords och svängde bestämt in på 15-kilometersspåret.

Hat!
Inte mot de tappra byggarbetarna som kämpar i vinterkylan, utan mot ljudet de orsakar som väcker mig varje morgon, efter några få timmars sömn. Kanske är det därför jag känt mig så nere de senaste veckorna? För att jag vet att jag inte kan sova i mitt eget hem, och att det skapar en molande stress inombords, som i sin tur får mig att vilja sparka sönder hela världen och alla oskyldiga människor?

Ja, sömnbristen gör mig verkligen till en riktig jävla surfi**a! Förutom att jag känner mig ganska orkeslös , är jag även håglös och har svårt att känna entusiasm i saker jag tar för mig. Dessutom ser man ut som skit, med tröttpluffsigt ansikte och cirklar under ögonen.
Nej, jag känner inte riktigt igen mig själv. Jag, som ju brukar vara världsmästare på att hitta på grejer själv! Nörda ner mig i sånt som andra tycker är sjukt tråkigt.

Idag var jag i alla fall och hjälpte min vän Emily med några foton, för ett arbete hon gör med en tidning, som ska ges ut med anledning av att ABF fyller hundra år.
Jag var en mycket, mycket trött modell. Min uppgift var att avslappnat stå vid en receptionsdisk och prata med kvinnan bakom den. Tyvärr var jag så avslappnad så att det kändes som att knäna skulle vika sig. Kanske var det inte heller meningen att det, efter en stunds poserande,  skulle bildas en pöl av sovdreggel på disken, som blötte ner informationsblad om vävteknik, bokcirklar och seniorsurf.
Ja, jag kände mig verkligen som en hög med stinkande sopor i jämförelse med den andra modellen, som förutom att hon var naturligt mycket rosig pigg och vacker, även hade ett lika vackert barn med sig.

Jag flydde skådeplatsen och dundrade in på Åhlén s och köpte en bralla på stående fot. Oklart varför.
Efter min rekordsnabba shoppingrunda på forna Tempo härjade jag ner till kemtvätten, för att hämta ut min sönderkrökade brudtärneklänning, som jag bar på ett bröllop i somras.

Kemtvättsdamen förtäljde att de kämpat med fläckarna på klänningen och att de hoppades att jag var nöjd även fast det var en fläck som inte riktigt gick bort. Jag sa att jag inte hade några bröllop inplanerade framöver, framförallt inte mitt eget. He, he, he!
Skämtet gick inte hem och stämningen blev lite obekväm. Jag nervösskrattade och flackade med blicken medan jag betalade i den obeskrivligt långsamma kortläsaren.
Därefter tog jag klädpåsen, med den välstrykta tingesten, och rusade ut till cykeln på trottoaren. Jag blev stående en stund och funderade på hur fan jag skulle frakta hem det enorma plagget.
Efter en stund suckade jag uppgivet och knölade helt enkelt ihop den till en stor boll, som jag sedan, med stor möda, klämde fast på pakethållaren. Jag valde att inte lyfta blicken för att se kemtvättsdamens reaktion genom skyltfönstret, eftersom jag då skulle känna mig som världens mest otacksamma person.

Nu ligger jag åter på sofflocket och väntar på att dagen ska ta slut. Ljusen är tända, tet är bryggt och han är fortfarande lika långt borta. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHH!!!!!!!!

Saknar.

Ha, ha, ha! Idag är jag med i Arbetarbladet. En artikel om lokföreri. Alltid lite ångestladdat att vara representant för ett företag. Särskilt när man är ganska grön. Men det gick nog ganska bra och jag tror jag slipper få sparken för klumpiga uttalanden.

Idag är det jättefint väder. Börjar jobba i vid 16, men hinner nog ut på en promenad i solen först.

Måste verkligen försöka bli vän med Gävle. Har verkligen inte trivts här de senaste veckorna. Tror att det beror på att det är ovanligt långt tills jag får åka härifrån.

Två mordhot på en kväll. Det var två mer än vad jag brukar erhålla efter en runda på stan. Jag förstår inte vad det är som provocerar så jävla mycket. Förstår inte hur endast min uppenbarelse kan motivera folk att göra ett långt utlägg om vad de tycker om mig, Som om jag faktiskt vill veta. Förolämpningar har tyvärr ingen som helst effekt på mig. Att jag inte låter mig provoceras verkar provocera, då den uteblivna effekten av förolämpningen uteblir. Det enda som händer är att jag vill sticka ifrån Gävle. Och det känns trist.

Det blir nog ingen mer utgång i den här stan.

Jag visste inte att jag fyllde år. Kanske hade jag förträngt det. Jag tycker födelsedagar efter 20 är ganska meningslösa.  Det finns liksom inget att fira. Ingen högre ålder man vill uppnå, förutom pension.

Upptäckte födelsedagen när jag kollade luren. Där fanns “grattis-sms” och när jag öppnade datorn fanns där en miljard gratulationer från folk som inte bryr sig på riktigt. Jag tycker inte om högtidliga dagar. Allt blir så laddat och det är meningen att man ska fira med vänner och familj, och alla ska vara glada. Så är det aldrig.

Jag tappade upp ett bad till mig själv och gick ner till affären och köpte ett sexpack folköl och ett paket cigg. Därefter sänkte jag ner min frusna, ryssvita kropp i vattnet.

29. Jag öppnade en öl och gratulerade mig själv. Lyssnade på den svenska punkgruppen Masshysteri och stirrade i taket. Spottade ner i vattnet. Studerade loskan bestående av en koloni av bubblor som strax delades upp i små utbrytarrepubliker, för att därefter segla iväg på badkarsoceanen.

Musiken var mycket medryckande. ”Hela mitt liv har jag stått på knä! Begrav mig stående!!!!!!” Mitt badkarsdansande orsakade en storm på oceanen och en Tsunami svepte in över askkoppen som var placerad på badkarskanten.

När jag äntligen tinat upp och tröttnat på att låtsas att jag hade trevligt, steg jag upp, klädde mig för arktiskt kyla, och gick ut i kvällsmörkret. Traskade bort till jobbet  och hämtade min cykel som stått där i en vecka. Cyklade en sväng i den bitande kylan.

Upptäckte ett öppet ölhak. Klev in och slog mig ner vid ett bord med en Staro och några tomma A4-ark. Pennan dansade över pappret så att jag knappt hann med. Ord. Det bara vällde ut ord som sedan bildade meningar och sammanhang. Härligt! Men jag ville ha en lite lugnare miljö och frågade en snubbe om det fanns något annat hak öppet. Det slutade med att han absolut ville att jag skulle följa med honom och röka gräs. Han kunde verkligen inte förstå varför jag inte ville. Ha, ha, ha! Jag flydde från platsen, tog cykeln och trampade hemåt.

Verklighetsflyktingen var nu åter hemma. Deserterad från kriget med sig själv. Och födelsedagen i den nya staden, var äntligen över.

Jag gillar verkligen snö och vinter! Hårt kallt och tyst. Landet begravs i ett vintervitt täckte som ytterligare spär på det nordiska svårmodet. Man vill lyssna på annan musik, klä sig i andra kläder och göra andra saker.

Åkte fint lokdraget tåg till Nyköping igår. Det var lite folk ombord. Vi satt nästan ensamma i en vagn som sakta tog sig fram, i det vintriga landskapet. Längs det slingriga spåret, stod snötyngda granar hukade i den 15-gradiga kylan. Tåget sprängde tystnaden på de vita vidderna, utan mänskliga spår i snön. Vi njöt i fulla drag, och det tog emot att kliva av på den lilla stationen vid vårt slutmål. Tänk om vi en dag inte behöver stiga av. Bara få fortsätta färdas genom allt det vackra tillsammans…

Ånge -20

En lika fin tågresa gjorde jag häromdagen, dock med mig själv bakom spakarna i loket. Färden gick då norrut, till min favoritdestination, Ånge.

Att minnas till nästa Ångekörning: Medtag skidor! Gjorde nämligen ett tappert försök till en joggrunda i snön. Tror jag sprang 2-3 kilometer, men det kändes som ett Maraton. Trots 20 graders kyla var jag efter halva sträckan helt jävla genomsvettig och totalt jävla slut. Det kändes som att mina Marlboro-vana lungor skulle sprängas och jag anade en blodsmak i käften. Helvete vad jobbigt det var! Efter en lång dusch som fyllde hela rummet med vattenånga, kastade jag mig på sängen och somnade bums.

Steg motvilligt upp vid 18-draget och dundrade iväg med tåget. Vid retardationskontrollen, ett bromsprov man gör efter start, för att kontrollera att inmatade tågdata motsvarar tågets faktiska bromsförmåga, visade det sig att tåget bromsade bra…….jävligt bra……alldeles för bra.

Jag slängde ett öga på termometern. Den visade -29. Jag suckade och kunde inget annat göra än att stå still och vänta på att bromsarna skulle lossa. Det tog tillräckligt många minuter för att jag skulle inse att resan kunde bli mycket, mycket lång.

Garanterat myggfritt!

När det är tillräckligt kallt blir luften väldigt tunn och det blir kasst tryck i bromssystemet. Detta leder till att tåget bromsar väldigt bra, men att det är svårt att lossa bromsen.

Jag fick helt enkelt försöka anpassa körningen så att jag kunde undvika bromsningar. Längre söderut började det snöa kraftigt, men det gick trots allt ganska fint och när jag kommit ner till Bollnäs hade temperaturen krypit upp till tropiska -10, och tåget funkade normalt igen.

Men som sagt jag gillar verkligen snö och kommande vecka ska jag jävlarimej åka skidor så att kvistarna flyger och far. Det är det bästa med att bli äldre. Alltså att man kan erkänna att man gillar att göra töntiga saker, som att åka längdskidor exempelvis. Man kan också tillåta sig att vara ful, som man ju är när man åker skidor. Ha, ha, ha! Jag får väl hälla i lite Jack`s i den varma chokladen för att påminna mig själv om den ösiga varelsen jag en gång var.

….Angående debatten om Disneys lansering av en Mickey Mouse/ Joy Division-T-shirt.

Disney/ Joy Division

Det är många upprörda känslor runt den här lanseringen. Anledningen till detta är att man använt ett av Joy Division´s skivomslag som bakgrund på en T-shirt men Musse Pigg.

Idén kan ju tyckas lite förargelseväckande.

Disney world

Disney. Detta sorglösa filmbolag som i ett drygt sekel sprutat ur sig feelgoodfilmer för barn, fullspäckade med moralkakor. En fantasivärld, som till och med har ett eget namn: Fantasia. Ett rike där solen aldrig går ner och där även de onda är goda, innerst inne. Där inga föräldrar är skilda och där barnen inte blir tjocka trots obegränsad tillgång till sötsaker.

På besök i denna glittrande drömvärld i skira färger, kommer nu världens deppigaste sällskap: Det brittiska bandet Joy Division. Bandet, som tagit sitt namn från nazitysklands horkvarter, smälter in bra i Fantasia.
Vid entrén frågar de Tingeling var de kan köpa droger. Lite senare får sångaren Ian Curtis ett epilepsianfall av allt glitter och blinkande ljus, varpå han tar en polkagriskäpp och hänger sig i Piff och Puff´s julgran. End of story.

Ja, det är verkligen en märklig kombination. Och helt genial! Det blir plötsligt politiskt korrekt att köpa Disney!
Alla kidsen på söder. Söner och döttrar till reklamare, serietecknare och skribenter kommer gå klädda i dessa tröjor. Föräldrarna får sin chans att genom barnen visa att de minsann inte blivit mossiga bara för att de fått barn och passerat 35. Att de minsann inte alltid lyssnar på finstämt plinkeplonk med en vän röst som sjunger till. Att de fortfarande kan dricka hembränt ur PET-flaskor som de gjorde i sina ungdoms år, i köpingen de växte upp i. Och att de fortfarande skriver mörka dikter om olycklig kärlek och död, när barnen släckt lampan efter Bolibompa.

Så jag hoppar med stor entusiasm på uttrycksbehovståget och frågar: Var köper man T-shirten?

joy division